”Ut flyttar Bob och jag till Vanløse, vårt hem låg ovanpå macken, och vi hade stavparkett. […] Bob älskade gult tegel.”
Jag kan inte börja recensera Bob i någon annan ände än den berättartekniska. Här finns ett (i princip) outtalat jag, som är Bobs flickvän och också en allvetande och homodiegetisk berättare. Tillsammans med personens protagonist (Bob) sammanfaller de i ett vi, men makten över diegesen och karaktären Bob ligger hos flickvännen som dessutom nästan enkom väljer att berätta om saker han säger, gör och tänker när hon inte är med. Jag tycker det här är ett mycket märkligt men också vågat grepp. Det stör mig inledningsvis (en människa kan ju inte vara allvetande, tänker jag) men sen vänjer jag mig och mot slutet gillar jag det. Alla böcker har ju underförstått ett jag bakom sig, det kan vara mer eller mindre outtalat. Duras skrev: ”Alla författare talar om sig själva, vare sig de vill eller inte.” Här talar flickvännen om Bob, men egentligen är det väl hennes fantasier och tolkningar av honom vilket alltså säger mycket om henne själv. Jag uppskattar det ärliga uppsåtet i att synliggöra personen genom vars modus hela diegesen filtreras.
Det är en minimalistiskt och särpräglad skildring på bara 150 sidor om när Bob på åttiotalet som nyinflyttad Köpenhamnsbo – medan flickvännen studerar – ska sparka igång vuxenlivet. Men det vill sig inte riktigt. Han får något meningslöst extraknäck på ett hotell, han är ensam och vemodig, saknar mål och mening. Han tackar ja till att vara med i pyramidspel och så..
”Till slut visste han inte vad som gjorde mest ont. Att ha förlorat eller att förlora all den där tiden. Sedan hade tiden gått.”
Helle Helle har en säregen stil som bitvis är komisk med precis rätt tonträff, men emellanåt känns stolpig och konstlad. Däremellan finns mycket osagt. Mitt intresse är väldigt ojämnt när jag läser Bob. Jag gillade De bättre. Vissa passager får mig att utbrista ”fan va snyggt” men däremellan tappar jag fokus och mina tankar glider iväg på annat håll. Men jag älskar ändå karaktären Bob, känner med honom och igen unga mig i honom. Han funderar och drömmer, krånglar och ångrar.
”Han åkte in till stan för att ekipera sig på de små tvärgatorna bakom Strøget. Köpte en gul tröja och även en basker, men redan efter tjugo meter på Larsbjørnstræde ångrade han sig. Tyvärr gav de inte honom pengarna tillbaka, så han måste hitta något annat. han gick runt i butiken i nästan en timme, och till slut köpte han ett stycke velour som kunde läggas över sängen. Han blev tvungen att göra av med åttio kronor extra. Men när han reste sig efter en lång kopp kaffe på Teglgårdsstræde upptäckte han att påsen med tyget hade försvunnit.”
Plötsligt kommer den över mig, den tunga kvävande känslan som det innebar att ”ha hela livet framför sig”. Just det, hjälp, så var det ja! Alla val, möjligheter, förväntningar och krav, utbildningen, karriären, familjen, boendet. Hur ska det bli och hur ska det gå till, undrade jag. Lätt som en plätt! Inget att oroa sig för när man tittar i backspegeln, men säg det till Bob.
Senaste kommentarer