Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren

”Gud är den store förbryllaren” skriver Torgny Lindgren men jag är inne på att det är författaren själv. Den här romanen tycker jag är väl lös i konturen, den är inte handlingsdriven utan en komposition av olika existentiella teman. Men välskriven och putslustig också förstås, som Lindgrens verk brukar vara. Vi ska se om jag kan få någon rätsida på den här berättelsen om en ateistisk missionärs odyssé genom inre Västerbotten.

”Det finns ingen Gud. Messias har inte kommit, förmodligen kommer han aldrig. Jesus var bara en vanlig, övermodig människa. Frälsningen är en sjuklig känslostorm, ingenting annat. Inget evigt liv är tänkbart. Men döden är evig.”

Det är en ironisk sorgesång och den utspelar sig 2006 i Nedre Avabäck, i det avfolkade Västerbotten. ”Ja, de sjuka och döende var en välsignelse, de utgjorde basen för näringslivet i trakten. De var de enda som verkligen behövde föröka sig.” Det ska komma att handla om Västerbottens sista stora väckelse på femtiotalet men det börjar med Ivar som köper sprit. Han är mycket måttlig och köper bara en flaska per år, den här gången en Norrlands Akvavit (livets vatten). (Denna svenska klassiker som sedan 1929, framställdes ursprungligen på sprit från norrländsk pappersindustri, en nyhet på den tiden, vilket gjorde de skånska potatisbönderna oroliga. Den oron stillades snart genom att Skåne Akvavit lanserades 1931.)

Den Norrländska Akvaviten ska sedan i en sista nattvard i brist på vin, inmundigas av Gerda i Inreliden på dödsbädden. (Gerda är samma person som var gift med Jakob Lundmark i Stubbrytaren.) Den enas död är den andres bröd och Gerda vårdas av Ivars fru Asta. Asta och Ivar tar emot den hemvändande väckelsepredikanten Olof Helmerson 83 år. På femtiotalet var Olof en reslig karl som lärde invånarna att borsta tänderna och dessutom frälste han över fyrahunda själar i den där sista väckelsen. Han lämnade sen bygden och i ett höghus i Umeå förlorade den före detta predikanten sin tro och återkommer nu femtio år senare till Avabäck för att dementera alltsammans. Men det visar sig att avfrälsningen har redan skett. Många har dött, andra har flyttat och det återstår bara två stycken församlingen. Predikstolen har Bertil i Nybränna gjort bikupa av. Bin flyger omkring som Guds förgyllda änglar. Men enligt Olof smakar Bertils honung ändå som all annan honung.

Ledmotivet i det här rusmedlet är människans livsvillkor som hör samman med kropp och själ. Det innefattar åldrande, relationer, döden, minnet, andlighet, slump, alienation, gemenskap, hur söder/centrum/storstaden påverkar norr/distalt/glesbygden. Hur ”vi” från glesbygden är (”inte sådana som super eller stjäl”). Olof var som predikant inte en del av gruppen utan ställde sig ovanför. En stockholmare som bor i byn lyckas inte bli del av gemensamheten vilket gör att det brister för honom.

”Och Asta kunde inte låta bli att ett ögonblick tänka över det där enda ordet som tydligen hade retat Stockholmaren till ursinne, ja som för kort stund hade fått hans själ att slitas sönder, det lilla ordet Vi. Jag tycker det är ett vackert ord, sade hon. Vi använder det ideligen.
Olof Helmersson instämde. Vi är ett av språkets ädlaste och varmaste ord, sade han, fyllt av stolthet och värdighet. Särskilt ville han understryka att Vi uttryckte den innerliga och nödvändiga samhörigheten mellan människor, att utan Vi skulle ingen medmänsklighet vara möjlig, ja i grunden var hela skapelsen innesluten i det där korta och oansenliga ordet.”

Det är tro det handlar om. Tron på gud, naturen och djuren, konsten eller någon ”-ism” alla kommer de ur samma behov som är kopplat till hopp och tro på att det finns en mening. Konstnären i berättelsen var snickare innan han blev frälst av Helmersson och hittade tron:

”Det finns en rak linje, sade han, från det tankspridda snickrandet och hantverket över hemslöjden och konsthantverket till Konsten och Gud.”

Med humorn till hjälp undersöker den underfundige Lindgren det mänskliga och vad som är meningen med allt. Han är själv troende när han skriver om sekulariseringens framfart, fint nog gör han det utan att vara hånfull. Olof vars huvud har fortsatt att växa, har – likt många av oss – genomgått någon slags avförtrollning och blivit cynisk. Han har förlorat tron på meningen, på orsak och verkan, avsikter, skuld, början och slut. Det vi kallar utveckling av vetenskap och individualism tycks i själva verket göra människan mer tjockskallig.

”Du måste begripa, Olof Helmersson, sade han, att du inte har någon makt över våra själar. Du kanske hade det en kort stund för mycket länge sedan, men den tiden är förbi. Nu tror vi vad vi vill. Och på egen hand. Det är en del av vår storhet.”

Som att det inte var nog rörigt finns det en berättelse i berättelsen här också, en artikel om kung Karl XV:e. Kvinnokarlen Kron-Kalle liksom Olof Helmersson lyckades att övertyga och beröra människor med hjälp av sin talkonst. Lindgren tycks vilja visa att trots att både dessa ”predikanter” delvis slog blå dunster i ögonen på folket lyckades de också genomföra verklig förändring för människor. Något som liknar placebo. Om det är så att allt hänger på tron, kan en människans liv då vara byggt på en lögn? Lindgren verkar vilja sätta tron i högsätet och lämna begrepp som sanning och lögn utanför rampljuset.

Att äta och dricka gott, syltat fläsk och gräddig ost samt klar sprit med smak av fänkål exempelvis, att borsta sina tänder och på andra sätt hänge sig åt Köttet är enligt författaren minst lika viktigt som religiösa och filosofiska (högre) värden. Lindgren brukar blanda högt och lågt och lyckas med konstens hjälp upphöja det ringa.

Han rör sig skickligt mellan olika språkliga lager och tidsplan. Hans fantastiska förmåga att skildra udda och märkliga men samtidigt realistiska människor slutar inte att imponera. Karaktärerna är spännande och otippade, lika mycket präglade av kön som av ursprung, en manlig stockholmare kan inte hantera en motorsåg det kan däremot en kvinnlig norrlänning.

Pust! Han kräver en rejäl dos hjärnaktivitet Lindgren. Men det är värt ansträngningen om man gillar att fundera kring komplexiteten i existensen, konsten, meningen och människan. Sen kommer ett helt underbart slut om synden. Man får väl inte citera slut men nu gör jag det i alla fall. Och så höjer jag mitt glas för Torgny Lindgren.

”Med alla de här pengarna, sa Marita, kan man väl åstadkomma ganska mycket synd, pappa? Ja, sa Olof Helmersson, nästan obegripligt stora mängder och synden är ofta förvånansvärt billig […] För nog är de väl på det viset pappa, sa Marita, att som avfälling kan man ha mycket roligare ute vid kusten eller i södra Sverige då man ska vältra sig i synden. Ja, sa Olof Helmerson, utbudet är större.”