Jag har lyssnat på denna gröngrälla villervalla i över 14 timmar och nu är jag helt kokt i locket. Osten läser sin självbiografi som också är dramatik och lek och citat och listor och dagbok och fan vet allt. Det här är det konstigaste jag lyssnat på. Inspelningen verkar vara gjord i en tagning, misstag är inte bortklippta, ljudet varierar på ett besvärande sätt. Alla upprepningar och den oredigerade känslan vilken säkert har till syfte att vara autentiskt, tröttar och tråkar ut mig. Det är alldeles för mycket av allt.
Att Suzanne Osten som person och dramatiker har gjort oerhört mycket viktigt och bra i sitt 78 år långa liv, råder det inget tvivel om. Hon har uppenbart intressanta saker att berätta om uppväxten med en psykiskt sjuk mamma, från vilken hon rymmer till sitt eget liv. Om detta handlar den fantastiska boken och filmen Flickan, mamman och demonerna. Osten är en överlevare som vet vad barn i kaos behöver. Det kompetenta barnets perspektiv och dess rätt till välgjord konst och teater, tillsammans med rättvisa och humor genomsyrar hennes arbetsliv. Ostens aldrig sinande energi och kreativitet är säkert inspirerande, bara att det inte alls når fram till mig i den här boken.
Här går det så fort, allt ska beröras, hon blandar mellan olika språk och mellan talspråk och skriftspråk. Boken är indelad i tre akter i enlighet med franska revolutionens ordspråk; frihet (från barndomen och mamman), jämlikhet (blir själv mamma) och broderskap (feminism).
Saker som ändå tränger sig genom ordmassan och når fram till mig: Hon gjorde en bröstreduktion, sexton år gammal, när plastikkirurgin var på framfart (1962). Hon är fettfobiker och ätstörd. Hon menar att att grubbla över egen skuld är att övervärdera sin egen betydelse. Hon blev motarbetad av Ingmar Bergman, förstås.
Jag tror att hon är en modig, klok och skicklig person och pionjär, Suzanne Osten, som absolut inte behärskar biografigenren.
Senaste kommentarer