Det här är fortsättningen på (den bästa bok jag läst så här långt i år) ”Vart ska du gå?” ”Ut”. Nu har Kjelle blivit 18 år. Han bor inledningsvis fortfarande hemma hos sin numera ensamstående mamma. I den här kortromanen får vi följa hur han håller på att utvecklas till man. (Vad det nu egentligen innebär?) Han är skoltrött och less på vuxnas tjat om framtiden/vikten av utbildning/konkurrenssamhället. Kjelle vill inte acceptera spelreglerna varken för egen del eller för samhället i stort. Han funderar fortsatt kring politik och tjejer, som i första boken. Men alltmer börjar spänningen runt tjejerna minska, han vill ha lite motstånd. Den som får gå hem med Sportiga Marie förtjänar knappast någon trofé.
Kjelle är väldigt negativ och arg, ser fel i det mesta och tycker att det beror på andra. Hans pannlober är inte färdigutvecklade, för det krävs ytterligare sju år. Han förmår inte riktigt att självrannsaka.
Jag gillar att Thorvall hjälper läsaren att tolka berättarperspektivet. ”Medan regnet som var snöflingor plötsligt kom och la sig som glitter över hennes hår. Ja, över hans med förstås. Men det såg han ju inte.” Här är det som att författaren påminner läsaren att komma ihåg att allt är skildrat ur Kjelles perspektiv och att det är hans sanning vi får ta del av.
Thorvall fångar tonårens ångest så väl. Vad ska det bli av en? Vad ska man jobba med? Är jag kär eller inte? Boken är också ett intressant tidsdokument. Det verkade ju vara en ljuvlig tid 70-talet när borgare var ett skällsord.
Som en röd tråd genom båda böckerna om Kjelle går tonåringens förakt för de som är äldre, framförallt mammorna. Det är patetiskt när gamlingar dansar, festar och har sex. Om mamma lyssnar på hög musik är hon pinsam och galen. Men när hon ber honom sänka är hon gammal och tråkig. Dubbelbestraffning, underskattning och missförstående av mödrar pågår! Kjelle har till och med svårt att få ihop att en mamma har ett namn, och så var det ju faktiskt. Minns jag plötsligt då. Att andra kallade min mamma vid namn var märkligt.
Morsan är som en ko man inte saknar förrän båset är tomt. Den iskalla och hårda verkligheten är dock så jävlig att det är helt i sin ordning med otacksamma barn. Då är man på rätt spår i sitt föräldraskap, tänker jag. Att aldrig få en eloge av sina barn, är en sund förälders lott. Barn ska liksom inte behöva tänka på att tacka sina föräldrar. En bra morsa hanterar detta utan att skuldbelägga barnen. En dålig morsa blir martyr och offer. De allra flesta föräldrar är nog både bra och dåliga. Thorvall vågade skriva om det bistraste, långt ifrån hur man önskar att det ska vara.
De två böckerna om Kjelle var nog tänkta att tillhöra genren ungdom. Jag tycker att de passar minst lika bra om inte bättre i vuxengenren. Den här sista boken tycker jag inte lika mycket om som den första och jag skulle avråda tonåringar att läsa den. Triggervarning självmord.
Senaste kommentarer