Boken om Kjelle publicerades första gången 1969. Han är lång som en vuxen men bara 14 år gammal. Han känner sig livegen. Inget får han bestämma själv. Föräldrarna är värdelösa och bara till besvär. Hemmet är som ett fängelse. Han är fylld med hatkänslor och med drömmar om att i en vit afghanpäls, skita i skolan och sticka hemifrån för att få rå om sig själv.
Den här kortromanen osar verkligen 70-tal. På ett härligt sätt! Kjelles kompis hänger med kommunister. De går på en utställning där bilder på fattiga magra barn placerats bredvid bilder på rika. De demonstrerar mot julen. Annars tänker han mycket på tjejer Kjelle.
Det här är en trovärdig skildring av den 14-åriga pojken inifrån. En trött och ledsen mamma som alltid är hemma, står inte högt i kurs. Han både föraktar och bryr sig om henne, men är också väldigt trött på hennes tårar och oro. I pojkens blick blir mamman en svag och bräcklig person som saknar ett eget liv. Hon håller på och tjatar om blöta handdukar på golvet och marmeladfläckar på bordet, men vem bryr sig? Pappa skymtar mest förbi i periferin, han jobbar jämt.
Det är fantastiskt att få läsa sig till känslan av att vara 14 år igen. Fantastiskt jobbigt också, för den här romanen väcker obehag. Det är besvärligt att förstå varandra över generationer, har alltid varit och kommer alltid att vara.
Jag tycker alla mammor ska läsa den här. Thorvall förmedlar något riktigt bra, som vi alla borde ta del av.
Senaste kommentarer