”Sammantaget på ungefär 120 år har färre poliser blivit ihjälskjutna av civila än vad polisen skjutit ihjäl civila under 29 år. Polisen har skjutit ihjäl nästan tio gånger fler civila än vad civila har skjutit ihjäl poliser sedan år 1990.”
Det här är en debut det slår gnistor om, en formuleringsfest. En gangsterrap, en ond saga som kanske är sann? Den är queer och modern, våldsam och poetisk, vacker och ful om det mjuka och hårda i en sällsynt kombination. Fritiof Ajvide (ja det är Johns son) sticker ut hakan när han kliver in i gängkriminellas liv och från den positionen tittar på det rasistiska klassamhället och polisen som ett våldsmonopol finansierat via skatt. Han gör det med ett språk som liknar rappens med rim och allitterationer. Det är innovativt och imponerande men också tröttsamt.
Våldet under huden handlar om S som håller på med rap och vill bli gangster, vilket han också blir när han lär känna J som är med i ett kriminellt nätverk. Romanen utspelar sig i Stockholms undre värld och befolkas av smarta idioter som knarkar, ber, spelar piano, skjuter pistol, skriver dikter, har diagnoser, slåss, ljuger, vattnar blommor, tröstar varandra, super och har ångest. Karaktärerna är komplexa och deras olyckas genesis handlar om att de inte är tillfreds med sig själva. Hämnd får själen att ruttna. Kanske är någon bög?
Jag både älskar och hatar den här boken. Jag kan inget annat. Den är så bombastisk att balanserade känslor icke gör sig besvär. Jag älskar att Ajvide vågar kasta sig in i det här högaktuella explosionsartade temat och allierar sig med de underlägsna, jag älskar maktanalysen, norm- och samhällskritiken och att han undviker att placera sina karaktärer i fack. De litterära referenserna och humorn förgyller. Men språket som vittnar om intelligens och begåvning står mig snart upp i halsen och eftersom jag tycker det är vidrigt att läsa om gängkriminalitet blir boken en energitjuv. Den är för lång och överlastad. Han skriver någonstans att S beskriver med ord istället för att känna och det är just hur jag också upplever romanen. Alla dessa allvarliga händelser och svulstiga ord men jag känner just inget.
Jag ställer mig kritisk till den moderna idén om att våldet under huden skulle vara mer smärtsamt, alltså att psykiskt våld skulle vara värre än fysiskt. Psykiskt våld är ett allvarligt problem i många fall svårare att döma, men jag tycker författaren säger emot sig själv när han hävdar att det är värre än fysiskt våld. Det var polisens fysiska våld som dödade Eric Torell och alla andra.
Senaste kommentarer