Uppväxt av Hans Falk

”Den enda hon tyckte synd om var sig själv.”

Eftersom jag har ett stort intresse för Kerstin Thorvalls författarskap och person har jag läst hennes äldste son Hans Falks bok Uppväxt. Det är enligt honom en roman med båda sanna och fiktiva inslag. ”Vissa händelser saknar verklighetsbakgrund men hade mycket väl kunnat hända.” Boken publicerades 2011, ett år efter Kerstin Thorvalls död.

Berättelsen börjar när karaktären Lasse Kask är sex år gammal. Hans mamma Christina Thorngren har ett utbrott i den inledande scenen och kastar tallrikar i väggen. Lasse känner stark sympati för sin pappa och han hatar sin mamma som förutom att kasta tallrikar, gråter, skriker och rymmer hemifrån, hotar med att dränka sig vid flera tillfällen, överdoserar ”nervtabletter” och blir inlagd. Han vill ha en mjuk och mild mamma. En riktig morsa ska vara hemmafru, tycker Lasse.

”Det kändes som om hennes jättelika bröst skulle kväva mig tillsammans med den starka lukten av dyr parfym som stack och kittlade i näsan. Jag kunde inte rå för det, men hennes sällsynta omfamningar äcklade mig och gjorde mig illamående, vilket fick mig att skämmas – hon var ju faktiskt min mamma.”

Pappan dricker ibland sprit på förmiddagen, slår både fru och barn då och då, målar tavlor som ingen ser vad de föreställer och som få vill köpa. Men han sitter säkert på piedestalen. Han kan kasta morakniv så att den sätter sig i en trädstam. Han handlar och lagar maten, nattar, tröstar och är mycket med Lasse. Pappan är den vuxna person som Lasse knutit an till.

”Men visst var det ofattbart att farsan hade slagit till mamma. Att han gett oss barn en örfil någon gång när vi gjort något riktigt dumt, som den gången jag kom hem från Akademiska sjukhuset, det var ju en sak. Men att slå mamma utan anledning. Hon som var så känslig, det var oförlåtligt. Hur kunde han göra så, vår farsa som alltid var så snäll och lugn?”

Lasse har en kompis som heter Georg, vars mamma missbrukar tabletter och alkohol för sin ”migrän”. Hon ligger till sängs hela dagarna, sluddrar när hon pratar. Georg får middag sent, eller ingen alls. Det är med andra ord fler kvinnor som mår dåligt och misslyckas med att leva upp till rollen som hemmafru. Men istället för att var glad och tacksam för sin närvarande pappa, som tar sitt föräldraansvar, och kanske tycka synd om sin mamma som är sjuk och olycklig, hatar han henne. Och så kan det säkert vara, när man är ung och oförmögen att se komplexiteten och från flera synvinklar samtidigt.

Det är bara det att Hans Falk är över sextio år gammal när han publicerar boken. Han tycks sträva efter att begå ett karaktärsmord på sin salig mamma i en ålder av sextio bast. Den barnsliga avundsjukan på sina bröder för att de får uppmärksamhet av mamman, och på sin mors framgångar, verkar ha slagit rot. Han tycks tyvärr ha stannat i utvecklingen. Jag väntar hela tiden på den vuxna mannens skärskådande och bifokala blick, men det är endimensionellt rakt igenom. Karaktären Lasse förstår hur svårt det måste varit för morfar Nils som var sosse bland högermän. Men han nämner inte med ett ord det faktum att Christina Thorngren är en yrkesarbetande kvinna och feminist omringad av antifeminister (Lasse själv inkluderad). Hon varken söp eller slogs. Hon försörjde familjen framgångsrikt. Hon kramade dem ibland, sa att hon älskade dem, pussade dem på pannan. Och hon var psykiskt sjuk i skov, kanske på grund av bipolaritet. Det sistnämnda vägrar den självupptagne Lasse att acceptera. Hela berättelsen speglar en sida av myntet, vilket gör att det litterära värdet här är väldigt lågt.

”Så blev det som det alltid blev, att mamma fick som hon ville och farsan och mamma åkte till Paris.”

”…det var patetiskt med en medelålders kvinna som spökade ut sig och desperat försökte verka ungdomlig.”

För övrigt är boken mediokert skriven, ganska trist och ointressant. Lasses ego skymmer sikten. Jag tycker Falk lyckas dåligt med att beskriva människor realistiskt. Männen framstår som våp, helt oförmögna till att stå upp för sig själva. Texten är till stor del anekdoter från barndomen staplade på varandra. Han lyckas något bättre i sin beskrivning av barn- och ungdomstiden under 1950- och 1960- talen med politiken, musiken, frisyrerna, drogerna, pennalismen och kamratfostran på internatskolan. Men hade han inte varit Thorvalls son kanske boken inte hade blivit publicerad, tänker jag.

Lasse framstår som en bortskämd liten karaktär utan förmåga att uppskatta vad han faktiskt har. Den enda han tyckte synd om var sig själv. Han har ekonomisk trygghet och en närvarande pappa (hur många hade det på 50-talet?). Att han inte platsar i kompisarnas band, blir lämnad av de tjejer han är ihop med och inte lyckas bli framgångsrik inom kultursektorn kan han knappast beskylla sin bipolära moder för. Jag vill på inget sätt förringa svårigheterna för ett barn med en sjuk förälder (>>boktips på temat<<), det är boken jag kritiserar.

Jag erkänner att jag möjligen är något färgad i min bedömning, men jag känner i alla fall väldigt starkt för att uttrycka: DEN SOM SA DET, HAN VAR DET!