Cora är nitton år. Hennes ”mammapamma” är besatt av henne. Hon älskar sitt barn och vill ha kvar henne i alla åldrar samtidigt. Att leva för sitt barn lagom mycket är vad det verkar en konst omöjlig att lyckas med. Den här påfrestande mamman som lyckas avsevärt sämre än genomsnittet är bokens opålitliga jagberättare. 310 sidor av sånt här:
”Är du min lilla poff? försökte jag med liten röst. Nej, mamma, jag är ingen liten poff, sade hon. Återigen blev jag tyst. För hon lät kylig. Ögonen fylldes med tårar fast jag försökte stå emot.”
Jag älskar att läsa om mammor även de som spårar ur, men mamman i Tomt bo är lite väl gränslös och skruvad för min smak. Hon biter sin dotter i örsnibben, slickar hennes tårar och planerar att skära halsen av hennes kille. Det råder inget tvivel om att hon är galen bortom verklighet vilket säkert är tänkt att vara underhållande. Men jag skrattar inte utan tycker att det är på tok för överdrivet. Vari ligger spänningen funderar jag när den plötsligt dyker upp mitt framför mig. För trots de karikerade karaktärerna finns luckor i diegesen där läsarens egna föreställningar om skuldfrågan ryms. Dessutom är prosan bra, skickligt sammanfogad, underhållande och ibland mycket vettig. Boken är dock onödigt lång, tycker jag.
”Du öppnar dig inte, du drar bara en massa anekdoter, det är själva motsatsen till att öppna sig.”
Kanske hade jag uppskattat romanen mer om jag hade läst Coraline av Neil Gailman innan? Jag lägger till den på läslistan.
2 kommentarer
Åå, jag älskade den! Jag älskar att det var så skruvad, så tillspetsat. Fast jag måste erkänna: i början tyckte jag att hon var galen men sedan… inte så mycket. Bokens struktur är, som du sa, mycket bra, sammansvetsat. Mycket bra!
Författare
Kul tycker jag att du har vett nog att uppskatta en text som vågar sig utanför boxen.