Hej, jag heter Nina och jag är nippofil.
Den här urmysiga essän från 1933 om kärleken till klassisk österländsk estetik och ett långfinger till den västerländska får mig på väldigt gott humör i mörkret. Författaren sammankopplar den österländska kulturen med den japanska ”nationalkaraktären” – en tvivelaktig term som jag tar med en nypa salt, men som ändå säger något om normer i öst jämfört med våra i väst. Den japanska estetiken har ”alltid skuggan som grundton och är oupplösligt förenad med mörkret.” Halvdunkel ”öppnar verkligheten för andra sinnen än bara synen och skapar en större harmoni.”
Junichirō Tanizakis (1886-1965) kärlek till skuggorna och aversion mot banal klarhet påminner om Jon Fosses passion för det lysande mörkret och att det bara är i mörkret vi verkligen kan se. Kanske att svärtan inom oss kan komma till ro när vi fäster blicken på det mörka utom oss?
Tanizaki förespråkar de traditionellt japanska pappersväggar som silar in ljuset och gör hemmet till en föränderlig plats, en naturnära toalett helst i trä utan vita och blanka detaljer, ljudapparater som lyckas förmedla hjärtat i japansk konst och musik; pauserna, mörka lackade skålar som får soppan att dofta ”av zen”, stora takskägg som parasoll på husen och stillstam nō-teater.
”Rent allmänt känner vi ingen ro i sinnet när vi ser något som är skinande blankt. Västerlänningar använder silver, stål och nickel till bestick, fat och så vidare och putsar allt så att det skiner, men så glänsande saker tycker vi inte om. […] Tvärtom blir vi glada när tiden sätter sina spår och ytan mörknar och förlorar sin glans.”
På japanska och kinesiska finns ord för att laga sånt som gått söner med guld (kintsugi), brodera synliga lagningar på kläder (sashiko) och lystern från händers solkande beröringar (nare).
Mörker i all ära men kvinnorna i öst undkommer inte vithetsidealet. Traditionen placerade dem längst in i skuggorna för att de skulle behålla sin vithet. Vitt puder, avrakade ögonbryn, svärtade tänder och mörkblått läppstift användes för att huden skulle se ljusare ut.
Antingen läser man den här boken och njuter av vackra beskrivningar om arkitektur, inredning, konst och konsthantverk, matvanor, klädsel, teater eller så plockar man med sig budskapet. Viktigaste av allt som Tanizaki hela tiden återkommer till är att inget någonsin ska lysas upp med starkt elektriskt ljus. Allt och alla tjänar på att betraktas i ett milt fladdrande sken från ljusens lågor.
”Vad kan denna skillnad i smak bero på? Jag tror att det kan ha att göra med att vi österlänningar vill vara tillfreds med de omständigheter som vi försatts i, vi försöker acceptera det rådande läget, och därför känner vi oss inte missnöjda med mörkret utan godtar det som det är; om ljuset är svagt får det vara svagt, och vi sjunker in i mörkret och upptäcker den skönhet som finns där. De driftiga västerlänningarna önskar sig däremot hela tiden förbättrade förhållanden. Från levande ljus till oljelampor, från oljelampor till gasbelysning, från gasbelysning till elektriskt ljus, ständigt har de önskat sig något ännu ljusare och bemödat sig om att jaga bort minsta skymten av skugga.”
Skuggor är lika med konst. Bara inte i en kvinnas ansikte.
Senaste kommentarer