KARENINA  

KARENINA

Tänk innan du talar, läs innan du tänker!

  • Hem
  • Om Karenina
  • Utmaningar

Etikett: Elfriede Jelinek

jan 20

Pianolärarinnan av Elfriede Jelinek

  • Av Nina i Betyg V

Uff! Vilken käftsmäll.

  • Elfriede Jelinek, Feelbad, Feminism, Nobelpris, Österrike
  • Lämna kommentar

Senaste inläggen

  • De afghanska sönerna av Elin Persson
  • Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten?
  • Åh William! [Amgash #3] Av Elizabeth Strout
  • Sommaren av Elin Persson
  • Absint av Niklas Rådström

Etiketter

Augustnominering Autofiktion Barnbok Barndom Debut Döden Fakta Favorit Feelbad Feminism Filosofi Frankrike Gotland Grafisk Hbtq Historia Humor Hund Kerstin Thorvall Klass Klassiker Klimat Konst Krig Kärlek Litteraturvetenskap Ljudbok Migration Missbruk Moderskap Nobelpris Norge Poesi Politik Psykologi Rasifiering Recex Religion Sex Sexism Självmord Sorg Ungdomsbok USA Övergrepp

Senaste kommentarer

  • Mösstanten om De afghanska sönerna av Elin Persson
  • Helena om När vargarna kom av Charlotte McConaghy
  • Anna-Karin Våge om Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren
  • Yvonne Domeij om Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren
  • L A om Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren

Bokhyllan

  • Betyg I
  • Betyg II
  • Betyg III
  • Betyg IV
  • Betyg V

Läsmål 2023

2023 Reading Challenge

2023 Reading Challenge
Karenina has read 2 books toward their goal of 300 books.
hide
2 of 300 (0%)
view books

Läser nu

Karenina's bookshelf: currently-reading

Min kamp 5
Min kamp 5
by Karl Ove Knausgård
tagged: currently-reading
Kvinnor som vi
Kvinnor som vi
by Dolly Alderton
tagged: currently-reading
Den riktiga solen
Den riktiga solen
by Peimaneh Mollazehi
tagged: currently-reading
Ett hål i själen
Ett hål i själen
by Kjetil Johnsen
tagged: currently-reading
Synden
Synden
by Björn Ranelid
tagged: currently-reading

goodreads.com

Instagram

karenina.se

DE AFGHANSKA SÖNERNA av Elin Persson ⭐️⭐️ DE AFGHANSKA SÖNERNA av Elin Persson ⭐️⭐️⭐️⭐️ 

Jag blev helt till mig av Elin Perssons roman Sommar, när den var slut kastade jag mig omedelbart över hennes romandebut (2020). Den riktar sig till unga läsare. Jag har hört talas om De afghanska sönerna tidigare, men inte nappat. Jag brände mig rejält som god man åt ensamkommande ungdomar 2015-2016 och orkar inte riktigt med att tänka på det. Men det var innan jag visste att Elin Persson skriver som en gudinna.

Vi följer den unga Rebecka som arbetar på HVB-hem med unga killar från Afghanistan.

Den här är också skickligt skriven och den lämpar sig väl även för vuxna. Prosan är välbalanserad, drabbande och rak. Perssons porträtt är oerhört realistiska. Det är uppenbart att författaren har erfarenhet av HVB-hem. Jag känner igen alltsammans; simskolan, de små vita tänderna, de språkliga missförstånden, ärren, tungans klickande ljud, självskadebeteenden, matsamlandet på rummet, Ataraxen, rökandet, bollywoodmusiken, ”medicinsk åldersbestämning” med mera. (Jag saknar bara teet.) Dessa charmiga unga killar som mest liknar fågelungar som ramlat ur boet och deras kamp mot nattens fasor, den ovissa framtiden och inte minst väntan på migrationsverkets besked är djupt omskakande. (Dock hade jag som god man samma behörighet som en förälder när det kom till att ge stöd vid vårdsituationer.)

Jag gillar hur öppet Elin Persson antar svårigheten med att följa anvisningar när de går på tvärs med medmänsklighet. Hon låter läsaren bilda sin egen uppfattning. Men nog känner - och delar - jag raseriet mellan raderna. Det här slutar förstås olyckligt. 

Vi är många som aldrig kommer att glömma dessa unga människor och hur de misstroddes och behandlades.
VEM TROR HON ATT HON ÄR, SUZANNE OSTEN? ⭐️⭐ VEM TROR HON ATT HON ÄR, SUZANNE OSTEN? ⭐️⭐️ 

Jag har lyssnat på denna gröngrälla villervalla i över 14 timmar och nu är jag helt kokt i locket. Osten läser sin självbiografi som också är dramatik och lek och citat och listor och dagbok och fan vet allt. Det här är det konstigaste jag lyssnat på. Inspelningen verkar vara gjord i en tagning, misstag är inte bortklippta, ljudet varierar på ett besvärande sätt. Alla upprepningar och den oredigerade känslan vilken säkert har till syfte att vara autentiskt, tröttar och tråkar ut mig. Det är alldeles för mycket av allt.

Att Suzanne Osten som person och dramatiker har gjort oerhört mycket viktigt och bra i sitt 78 år långa liv, råder det inget tvivel om. Hon har uppenbart intressanta saker att berätta om uppväxten med en psykiskt sjuk mamma, från vilken hon rymmer till sitt eget liv. Om detta handlar den fantastiska boken och filmen Flickan, mamman och demonerna. Osten är en överlevare som vet vad barn i kaos behöver. Det kompetenta barnets perspektiv och dess rätt till välgjord konst och teater, tillsammans med rättvisa och humor genomsyrar hennes arbetsliv. Ostens aldrig sinande energi och kreativitet är säkert inspirerande, bara att det inte alls når fram till mig i den här boken.

Här går det för fort, allt ska beröras, hon blandar mellan olika språk och mellan talspråk och skriftspråk. Boken är indelad i tre akter i enlighet med franska revolutionens ordspråk; frihet (från barndomen och mamman), jämlikhet (blir själv mamma) och broderskap (feminism).

Saker som ändå tränger sig genom ordmassan och når fram till mig: Hon gjorde en bröstreduktion, sexton år gammal, när plastikkirurgin var på framfart (1962). Hon är fettfobiker och ätstörd. Hon menar att att grubbla över egen skuld är att övervärdera sin egen betydelse. Hon blev motarbetad av Ingmar Bergman, förstås.

Jag tror att hon är en modig, skicklig och rolig person och pionjär, Suzanne Osten, som absolut inte behärskar biografigenren.
#suzanneosten #vemtrorhonatthonärsuzanneosten #kareninasågar
ÅH WILLIAM! Av Elizabeth Strout ⭐️⭐️⭐️⭐️ 

Den här är – till skillnad från de två tidigare böckerna i serien – inte indelad i kapitel om olika personer, utan här är det författaren Lucy Barton som berättar om sig och sin exman William i ett enda flöde. Hon är väl närmare sjuttio eller något och har nyligen blivit änka efter sin älskade (andra) man, David. Hon berättar i första person och eftersom hon, som alla andra levande människor, dras med ”blind self” blir hon en opålitlig berättare, som alla andra som berättar alltså. Hennes två vuxna döttrar, exmannen William och andra personers utsagor får läsaren att förstå att Lucys självbild inte alls stämmer med andras bilder.

Det här är en realistisk roman om klass (ekonomiskt och kulturellt kapital) och mänsklig psykologi om vilket Elizabeth Strout utan tvekan vet asmycket. Hon skriver avspänt och opretentiöst. Protagonisten Lucy öppnar sig för läsaren som vore vi vänner, om vad som varit svårt och hur hela livet egentligen är en övning som handlar om att göra fel, göra fel igen, göra om och göra rätt. Och man slutar visst aldrig lära sig.

Hennes uppväxt var fattig och svår, hon har gjort en klassresa och lider av PTSD och panikattacker. I början tänker jag att det är väl märkligt att hon är så bra på nära relationer (med exmannen och döttrarna) med tanke på hennes svårigheter men vartefter klarnar bilden. Hon liknar fattigdomskomplexet med obesitas, båda gör en människa osynlig, att hon inte tas på allvar. Men på samma gång sticker den skamliga kroppen i andras ögon. Författaren jämför trauma med att vara halt. Det är väl därför Lucy efter William, fastnar för en man med en höftskada – en jämlike. William var tvärtom en biljett bort från barndomen, i Lucys ögon en klanderlös, rik och trygg person med pondus. Fast hon som var ung och inte visste vad trygghet var felbedömde förstås. Det får mig att fundera på hur många det är som blir kära i en strålkastare? Eller en biljett bort?

Jag tycker jättemycket om Strouts verk vars prosa underhåller och tröstar, fördjupar förståelsen för klass och problematiserar klassresan och den amerikanska drömmen. Givetvis ska jag läsa den fjärde boken i serien också.
SOMMAREN av Elin Persson ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️ #kareninasfavorit 

Minns du din barndoms somrar? Sommarlovet med kalla bad och sand mellan tänderna pågick i vad som kändes som en evighet. Någon kompis man var med betydde allt och det övriga livet med vännerna och skolan i stan bleknade. Elin Persson bjuder här på en åktur tillbaka till de intensiva känslorna av spänning, lätthet och glädje men också maktlöshet och stumhet som jag tror kan förklaras av barnets bristande förståelse för sammanhang. Den här kortromanen har en stämning så stark att när jag kliver in i diegesen tystnar allt runtomkring. Jag är bergtagen. Jag är inte längre bara jag, jag är också Lea.

Lea, tolv år är egentligen inte speciellt lik mig, men Perssons mästerliga gestaltning inifrån förvandlar mig till en duktig hästtjej med långt blont hår, bra betyg och ensambarn till separerade föräldrar. När Leas pappa träffar en ny polsk-svensk kvinna blir hennes dotter Jelena Leas storasyster. Jelena är högljudd och utmanande och det tar inte stor stund innan Lea är som lera i hennes händer. Faktiskt lite som i ett djävulsgrepp.

”Hon tog mina händer och snurrade mig runt. Vi buggade och hon sköt ifrån mig hårt, så att jag sedan flög mot henne. Hon ökade takten och rummet blev suddigt och avlägset.”

I den här dansen är det den äldre Jelena som för i den takt hon är van vid. Lea sätter inte emot när Jelena flyttar fram sina positioner. Jelena är som ett gift för Lea, hon gör gott och hon gör ont och tomheten utan henne är outhärdlig. Att beundra en människa, bli som beroende, besatt, att vilja vara med den personen hela tiden och svartsjukan när hen ägnar sig åt någon annan. Är det inte kärlek så säg?

”Det var en känsla av att solen lyste starkast där vi var, och att det var mycket varmt.”

Samtidigt. Det här är en ”coming of age”-historia och det vet vi ju alla hur förvirrande det är att vara tonåring, på samma gång stor och liten. Kanske hade de flesta tackat ja till möjligheten att hoppa upp på ryggen på en äldre, coolare person. Dröm ju att bli buren av någon som vet vart man ska gå, vad man ska göra och hur man ska vara. Föräldrar har man som bekant ingen hjälp av, de fattar noll —> KARENINA.SE
ABSINT av Niklas Rådström ⭐️⭐️⭐️⭐️

”Ibland går det inte att komma undan känslan av att det är bråttom trots att egentligen inget finns att hinna. Ju närmare det levande och växande vi kommer desto tydligare blir upplevelsen av en oundviklig brådska. Och ändå finns ingen dagordning, inget schema, ingen arbetsbeskrivning. Till sist knappt ens något att hinna med. Det var som om brådskan inte gällde något annat än sig själv. Det som var så viktigt att hinna var inget annat än en räcka oväsentligheter bortglömda så snart de utförts. Glaspärlor som vår självuppfattning förvandlat till juveler.”

Så börjar boken där Niklas Rådström varvar filosofiska betraktelser och maximer med praktiska förehavanden som gäller en av herr och fru Rådström omhändertagen fågelunge. Fågeln är en blåmes, de namnger den Absint, men det är inte den som berusar mig – även om den är på god väg med sin vackra sång (jag lyssnar på ljudbok). Det är Rådström själv som stiger mig åt huvudet. Jag har tidigare läst hans bok Medan tiden tänker på annat som vann Augustpris 1992. Jag var inte förtjust prosan han skrev då. Men nu. Åh jäklar, nu har han mig som frivillig i sin bur.

”Det finns de som inte tycker att man ska mata småfåglarna runt huset. De brukar påstå att det är skadligt för fåglarna att vänja sig vid att ha för lätt att hitta mat. Det där liknar mest missnöjespolitikers gnäll över socialförsäkringssystemet. De flesta av oss ser det som naturligt att ge till den som så behöver.”

Det är som att han sträcker ut en hand för mig att hålla i. Som att han möter just min blick. Som att han läser för mina öron. Att det här han kommit på, gäller just mig. Jag känner igen mig.

”Det har påståtts att människan inte är annat än fånge i meningslösa språkspel och att all meningsfull kommunikation mellan människor är omöjlig. Och samtidigt denna nyfikenhet när det gäller spekulationer i andra arters möjliga språktillägnelse. När Wittgenstein säger att om det som inte går att tala måste man tiga så menar ju han trots allt också att om det som går att tala går det faktiskt att tala. Jag kan inte komma undan känslan av att den som är skeptisk till mänsklig kommunikation omedvetet bär på —> KARENINA.SE
ÄLVEN av Rosa Liksom ⭐️⭐️⭐️⭐️ 

”Människan klarar av naturkrafterna när hon lyder dem.”

Älven är en eldig naturkraft i sig. Det är fysiskt en förhållandevis liten bok (259 sidor) men som en istapp gör den stor inverkan när man får den i huvudet. Som vinden sveper den över allt som är viktigt och som fågelsång väcker den mig ur själslig slummer. Det är en flickas odyssé från hemlandet Finland, över Torne älv (och det som varit statsgränsen sedan 1809 då Sverige förlorade kriget mot Ryssland), till flyktingläger i Sverige. Vi följer henne under året 1944 då Lapplandskriget pågår vilket inleddes med att 60 000 civila, samt boskap, evakueras till Sverige. Älven är en krigsskildring som inte utspelar sig vid fronten bland män och soldater, utan bland kvinnor, barn, djur och civila.

Det är med ett stilsäkert och övertygande inifrånperspektiv som Rosa Liksom framför denna Askunges berättelse. Flickan är tretton när hon som sista person lämnar gården tillsammans med andra ungdomar och sina vänner korna. Hennes pappa är iväg som soldat och hennes gravida mamma har åkt före tillsammans med Farbror. Flickan är van att arbeta hårt, hon är rådig, sund och nyfiken med en lättsamhet som lämnar sorger bakom sig. Hon lever i samklang med djur och natur vilket hjälper henne ta sig igenom migrationens olika svårigheter.

”Den mörkblå himlen kantades av lågt hängande, blygrå moln, men av åskvädret fanns bara en liten regnunge kvar. Det kändes ödsligt och fuktigt. En sorgmantel slog sig ner på min arm. Snart lyfte den vingarna och fladdrade iväg. Himlen klarnade plötsligt och jag såg att jorden var en god plats.”

Liksoms prosa är rak och stilegen, ibland explicit, ibland med filosofiska ansatser, alltid realistisk. Men aldrig att hon frossar i trauma och elände. Det händer givetvis hemska saker men mer i förbifarten, läsaren får själv föreställa sig. Det är ett mycket lyckosamt grepp. Därtill gör den vilda, fantastiska naturen, Månen och Solen i kontrast till människans krigande mig mycket berörd.

Älven delar flickans universum i två och skapar spännande antagonister. Å ena sidan öst/Finland/salt/surmjölk å andra sidan väst/Sverige/socker—> KARENINA.SE
SENT PÅ DAGEN av Tessa Hadley ⭐️⭐️⭐️ SENT PÅ DAGEN av Tessa Hadley ⭐️⭐️⭐️ 

Som ett fyrkantigt segel fungerar den här gruppen om fyra huvudpersoner. De är två gifta heterosexuella par samt fyra vänner sedan unga år. När en knutpunkt försvinner blir det obalans i hela stycket. Det fladdrar för vinden och slits sönder.

Det är Alex och Christine, Lydia och Zachary. De är i medelåldern när den sistnämnda plötsligt avlider. Detta sker i diegesens inledning. Den attraktiva och storstilade Lydia blir änka. Alex är intellektuell, författare, tilldragande, gift med och blind för sin fru Christines talanger. Hon är konstnär.

”Äktenskapet innebar kort och gott att man höll fast vid varandra genom dessa på varandra följande metamorfoser. Eller misslyckades med det.”

Det här är dels fint tecknade och hyfsat komplexa porträtt av tre personer i en intressant generation, de var unga på 60- och 70 – talen. Men det är också en berättelse om den självupptagna medelklassens otrohetsdrama och navelskåderi. Jag gillar när Tessa Hadleys intelligenta prosa handlar om identitetssökande, idén om livets ”sanna” form och klass. Men jag uttråkas av den stora mängd utseendebeskrivningar och ”spänningen” som råder i de så kallade vänskapliga relationerna. De som inte är gifta med varandra är otrogna med varandra. Jag fattade direkt att det skulle bli så. Vänskap (utan sexuellt begär) över könsgränserna fungerar ju sällan. Det blir en jävla sörja av brunst, svartsjuka och gyckel för att imponera på varandra.

Sent på dagen kan nog vara något för den som är sugen på den vita medelklassens skådespel. Jag tycker författaren på ett ganska intressant sätt fångar hur klass, kön, talang, utseende med mera avgör personers möjligheter till makt över sitt eget liv. Men jag irriterar mig asmycket på Alex och Lydia och jag funderar på hur vanligt det egentligen är att två gifta par håller ihop som intima vänner i över tre decennier.

Tyvärr är jag inte imponerad av uppläsaren av ljudboken heller.

#tessahadley #sentpådagen #böcker
RÖST UR DJUPET av Nawal El-Saadawi ⭐️⭐️⭐️⭐️

Låt mig presentera en för mig ny bekantskap: Nawal El-Saadawi (1931-2021). Hon var en egyptisk rebell, författare och läkare. Hennes politiska aktivism gick ut på att ifrågasätta patriarkala, kapitalistiska, koloniala och rasistiska normer samt religiösa traditioner, för detta fick hon utstå förföljelse och fängelsestraff, sen tvingades hon fly landet. Än så länge har jag bara läst den här pamfletten Röst ur djupet (1983). Eftersom den i princip klubbade ner mig, är jag nyfiken på hennes bibliografi som innehåller ytterligare sju översatta böcker.

Röst ur djupet är med sin kraftfulla och poetiska prosa en blandning av SCUM-manifestet och Kamalas bok. Den är koncis och skoningslös, hardcore radikalfeministisk. Budskapet är nattsvart; endast döden kan befria en kvinna från livet i denna förljugna värld. Det råder inget tvivel om att det är en rasande person som hållit i pennan.

Berättarjaget har i likhet med författaren psykiatriska kunskaper. Hon besöker ett kvinnofängelse i Kairo för att intervjua en fånge; Firdaus (vars namn betyder paradis). Den huvudsakliga diegesen utgörs av Firdaus berättelse i jag-form.

Före nitton års ålder har hon blivit omskuren, bortgift, misshandlad, våldtagen och utnyttjad flera gånger om. Först tror hon att hennes mamma ska skydda henne, men det är hon som ombesörjer klitoridektomin. Hon hoppas på att en utbildning kan trygga henne. När hon inser att hon inte får läsa vidare trots toppbetyg, hoppas hon på att arbete, pengar, kärlek kan göra skillnad. Målet är att ha makt över sig själv, sin egen kropp och sitt eget liv. Men all makt ligger hos männen. Hur hon än gör behandlas hon som en kropp, en vara.

Hon kommer fram till att eftersom hon inte kan bryta sig ur systemet kan hon spela med och likaväl få betalt för det som ändå ska ske. Respekterad kommer hon ändå aldrig bli eftersom hon är kvinna. Hon väljer själv att gå på gatan som är den minst otrygga platsen och hon blir så småningom framgångsrik som prostituerad. Först då vågar hon neka och får större möjligheter att välja vem som ska få tillgång till hennes kropp. Firdaus menar att alla kvinnor..—> KARENINA.SE
Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren ⭐️⭐️ Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️ #kareninasfavorit 

Ronja Rövardotter håller jag högst av alla Astrid Lindgrens fantastiska verk. Ronja blev författarens sista roman, hon var var 72 år gammal när hon skrev den, 1981. Detta chef‑d’oeuvre är översatt till 49 språk och med sin drabbande förmåga och humoristiska lättsamhet vill jag påstå att det har oerhört mycket att komma med för både gammal och ung, vilket jag hoppas min analys ska visa.

Feministisk genusanalys av Ronja Rövardotter
Till att börja med har boken en kvinnlig huvudperson och titeln är hennes namn. Statistik tjugo år efter att Ronja publicerades visar att barnböcker oftare handlar om killar, på åttiotalet lär det ha varit ännu vanligare. Hon pryder omslaget och hon heter Rövardotter, och inte Mattisson.

Huvudkaraktärerna av båda könen är komplexa och har egenskaper som sträcker sig långt mycket vidare än könsstereotyper. När Ronja föds blir hennes pappa stolt som en tupp. ”Jag har fått en unge,” skriker han halvt hysterisk, uppenbarligen inte besviken över att ha fått en dotter. Flickan växer upp till ett nyfiket och modigt barn som vill ge sig ut i skogen vilket också hennes mor tycker är lämpligt. Mattis är den som oroar sig. Väl där möter Ronja Birk, den fredliga pojken med rött lockigt hår och fräknar. Han är mer tillbakadragen och försiktig än Ronja som är mer självsäker och transparant med sina starka känslor. Birk gråter aldrig vad vi vet, det gör däremot Ronja flera gånger. Barnen möter grymma vildvittror och de underjordiska som har kvinnliga genus. Undis attityd skiljer sig stort från Lovis trots att de båda är mödrar. Birk verkar inte ha upplevt samma omtanke från sina föräldrar som Ronja. Till och med kvinnors villkor angående att säga nej finns med: ”När Ronja säger nej då är det nej, det har hon efter mor sin.” Lindgren lyckas i sin berättelse visa att femininitet kan vara på många olika sätt.

Lovis (vars namn påminner om kärlek) är lugn, stadig och stark som klippan själv, trots att hon är ensam kvinna bland ”manfolk”. Hon är urmodern som aldrig tvekar eller tappar ansiktet. Hon gestaltar många traditionellt kvinnliga, starka och bra..—> KARENINA.SE
Ladda mer… Följ på Instagram

Follow @NinaRuthstrom

Facebook

UTMANING: PÅ SPANING

2022 hade det gått ett sekel sedan Marcel Proust dog. Jag vill läsa hans sjudelade magnus opus På spaning efter den tid som flytt. Jag har så här långt läst 4/7.

Läser just nu: Den fångna

Del 1 | Del 2 | Del 3| Del 4

UTMANING: VÄRLDSOMSPÄNNANDE LÄSNING

Jag har läst böcker från 55 av världens 195 länder.

Titta närmare på kartan här!

UTMANING: KERSTIN THORVALLS BIBLIOGRAFI

Jag har läst 54/68 böcker. Det är fjorton böcker jag inte lyckas få tag på.

Har du någon av följande böcker att låna/sälja till mig?Förstå mig/För henne/ Dubbelroll/Andra boken till dig/Jag vill dansa/Anders och hans stora bror/Det var inte meningen/Anders leker kurragömma/Resan till Italien/Sergio i Chile/Det ska vara en farmor i år/Anders hittar en kattunge/Doften av pion/Kärleksdikter

Hela hennes bibliografi (1957-2005) finns listad här!

JAG HAR LÄST 1937 BÖCKER MELLAN JANUARI 2015 OCH DECEMBER 2022

© 2023 KARENINA.

Gjord med av Graphene-teman.