Novellsamling från 1987. Berättelser om kärlekens förvillelser. I år har jag läst mängder med böcker av Kerstin Thorvall – själens vivisektör – men jag är fortfarande inte immun mot hennes lysande stilistiska förmåga. Hon kunde sannerligen gestalta känslor och komprimera dem i bara några få meningar. I de här novellerna står kärleken, sexet och framförallt lusten i fokus. Vissa av dem är närmast att genrebestämma som icke explicit erotik. Ett boktips till Helena i Dag före röd dag, som skulle må bra av att hitta lusten.
De första novellerna är ganska försynta, som vore de skrivna av Thorvall före 1976 (Det mest förbjudna). Flera av novellernas tematik känns igen från tidigare texter. Femtonåringar som är i glappet mellan barn- och vuxenliv. Som både dras till och skräms av den vuxna mannen. En handlar om besvikelsen som riskerar uppstå på bröllopsnatten.
Den femte novellen i boken heter Min syster från Paris. Systern är en utlevande, ”karltokig” kvinna som skulle kunna vara Thorvalls persona. Den systern tar sitt liv. Det ligger nära till hands att tolka det som att Thorvall försökt trycka ner den delen av henne som gillar snusk. Men det lyckades inte, ha ha. Novellerna som kommer efter sen blir allt mer explicita och den kvinnliga protagonisten besvärligare. Hon är otrogen, efterhängsen och ligger med yngre män.
Det är befriande och härligt med kvinnliga karaktärer som beter sig apart. Men det allra bästa är hur hon lyckas beskriva den rusiga känslan av frigörelse, när hon plötsligt inser att hon duger, ser sitt värde. Thorvalls kvinnliga karaktärer når utan undantag detta tillstånd i samband med manlig uppmärksamhet. Det känns väl inte helt modernt och förhoppningsvis speglar det inte sanningen heller. Men som Thorvall skrivit tidigare, var hon redan fullt nöjd med sitt intellekt och sina prestationer, det var just kroppen hon uppskattade och sökte bekräftelse för. Dessa män gav henne en kropp.
2 kommentarer
Utgiven 1987, alltså för 34 år sedan, en generation sedan. Inte för att jag kan feministisk historia särskilt bra, men jag anar en äreräddning här.
Googlar //litteraturåret 1987//. ”Tacka och ta emot” nämns inte bland ett bra stycke över 50 nya böcker det året! Fint att du nu lyfter den ur glömskan. – Vilken suverän titel för den här boken, för övrigt. Jag har bara läst din anmälan, inte boken. Men nog verkar titeln alldeles kongenial.
Kerstin Thorvall läste jag aldrig. När jag följer din genomgång av hennes böcker undrar jag varför. Eller rättare sagt; känner mig rätt säker på att det berodde på att hon den gången inte uppfattades som viktig, inte som en riktig författare, bland normalfördomsfulla manliga läsare, som t.ex. jag.
Inser nu att hon verkligen bröt ny mark. Känner mig påkommen. Och pinsam. Men glad åt att få ändra perspektiv. Tack!
Författare
Vilken boost det är att läsa dina kommentarer. Tusen tack för att du delger dina tankar.
Och jag vill påstå att det aldrig är för sent för Thorvall!