Systrarna av Jonas Hassen Khemiri

Ödesgudinnorna i antik grekisk-romersk tro var tre. Urd (det förflutnas gudinna), Skuld (framtidens) och Verdandi (nuets) var deras namn i fornnordisk mytologi. De vise männen var tre och det var också familjerna i Tolstojs roman Krig och Fred. Inspirerad av den ryske belletristen och med hjälp av tretalsmystik skapar författaren med tre namn en bred berättelse som utspelar sig i klyftan mellan att vara sina föräldrars barn och vara sin egen person, hela tiden med förbannelsen som alla människor måste förhålla sig till; ”allt som du älskar ska du förlora”.

Systrarna Mikkola är givetvis tre – som alla goda ting. Ina är äldst. Hon är jättelång, märkbart osäker, en typ A-människa som pluggar, skriver listor och tar ansvar. Evelyn är den vackra och karismatiska mellanbocken som oftare manipulerar än erkänner sitt behov av andra människor. Den minste björnen Anastasia är en stereotypisk lillasyster; kreativ och vild, en sökare som har behov av att trotsa. Hon blir retad i skolan.

”Varje gång jag läste i tidningen om en ny Jas 39 Gripen-krasch, i Vänern 1998, eller i Hanöbukten 2005, eller i Videl 2007, eller i Ronneby 2018, så tänkte jag på Mikkolasystrarna och undrade var de befann sig nu.”

Men inte skulle väl en författare som Jonas Hassen Khemiri skriva fram så enkelspåriga och statiska karaktärer? Ja och nej. Jag tror att de tre systrarna representerar olika sidor av författaren själv, eller åtminstone berättarjaget med samma namn. I diegesen finns nämligen också de tre björnarnas Guldlock och trollet som vill äta bockarna. Precis som i berättelsen om Tant Brun, tant Grön och tant Gredelin, finns här också Farbror Blå. Berättarjaget Jonas sammanfaller på alltför många och övertydliga sätt med systrarna – som i sin tur sammanfaller med författaren – för att jag ska kunna läsa det här som något annat än autofiktion. Jag blir nästan lite sur när jag inser att Khemiri leker Evelyn med mig. Han försöker förvandla sig till en författare med fantasi och feministisk agenda (systrarna va?!) när han egentligen (som många andra) skriver om sig själv och sitt. Mig lurar han inte!

”..det var något med andra människor som skapade ett tryck i henne, hon behövde vara beredd, redo att dra ett skämt, att berätta en historia, att bli omtyckt, och när människor tyckte om henne så föraktade hon dem för att de var så lätta att manipulera och om människor inte tyckte om henne så föraktade hon sig själv för att hon var så fruktansvärt medveten om andras gillande.”

Jag tycker att han lyckas väl med att fånga en människas komplexitet med hjälp av flera karaktärer vars många olika egenskaper dessutom förändras under tidens gång. Omslagsbilden med tre pixlade ansikten vars färger går igen i varandra förtydligar budskapet. Ansiktet längst fram är i multicolor. Jag tänker att varje prick kan stå för dagar, erfarenheter, gener, egenskaper som tillsammans bildar ett mönster, en hel människa, en livsberättelse. Beroende på objektivets inställning ser mönstret olika ut. Men hur man än tittar är det här 700 sidor om Jonas Hassen Khemiri och hans i och för sig intressanta liv. Han skriver om uppväxten i ”Draken” (en del av miljonprogrammet i innerstan), syskonkärleken som också innehåller rivalitet och avundsjuka, känslan av utanförskap och ensamhet, drömmar om att bli något stort, rasismen, pappaklausulen, skrivandet, kärleken, en väns självmord, flytten till New York. Han bjuder generöst på pinsamheter och tillkortakommanden.

Men efter ungefär femhundra sidor är jag mer än nöjd, då vill jag avbryta hans babblande. Han skriver med ett otroligt flyt, ofta bra och roligt, men det blir för mycket av det goda. Boken är för lång för sitt innehåll och de sista tvåhundra sidorna är inte i min smak. Tolstoj fyller ut sina långa böcker med fantastiska formuleringar och psykologiska fullträffar. Den nivån når alls inte Khemiri.

”..oavsett var jag befinner mig finns det en dröm om att hitta en annan plats, där jag kan passa in bättre, ett annat land, en annan stad, en annan bok, en annan värld..”

Avslutningsvis vill jag delge ett citat som handlar om den syster som inte bara med sitt namn hakar fast i mig. Ina hade alltid haft en sorg i sina ögon, ”hon hade tidigt tagit ansvar för sina systrar, hon hade en stark tro på att världen skulle gå under om hon slappnade av och njöt av livet, hon hade väldigt höga krav på sig själv, och ibland kändes det som om hon bara var riktigt lycklig när hon läste, för i böckernas värld slapp hon livets vardaglighet, där slapp hon sig själv, men i livet hade hon lite svårt att slappna av, hon var något av en perfektionist, men en perfektionist utan förmågan att vara perfekt, så hon var en ständigt besviken perfektionist (amen, skulle Anastasia ropa) och därför var det lite svårt att umgås med henne, för hon kände sig alltid utanför och ville alltid att alla samtal skulle vara intressanta och alla tankar skulle vara nya och varje ögonblick måste ha mening, på samma sätt som händelse hade mening i hennes ryska favoritböcker, och om inte allt var perfekt kändes det som om hon långsamt dog, och för att vara helt ärlig så var det fan svinjobbigt att vara hennes syster..”