Svalors flykt av Majgull Axelsson

Det här är en lättläst fyrahundrasidare om vänskapen som uppstår mellan psykologen Christel med Parkinsons sjukdom och hennes patient Zadie, en fosterhemsplacerad flicka som förlorat sin lillebror på grund av missbrukande föräldrars vanvård och socialtjänstens misslyckande.

Svalors flykt är baserad på Esmeraldas fruktansvärda öde, även kallad Lilla hjärtat. Det är få saker som förenar människor så helgjutet som när barn dör samt missbrukande människors bristande moral. Det här är alltså en bok om känslor som redan från början finns hos läsaren och som endast finns i svart och vitt. Att läsa Svalors flykt är således att gegga runt i redan upplevd sorg och misär utan att få tillträde till någon ny upplysning, ingång eller förståelse. I Majgull Axelssons text finns inga luckor, inga frågeställningar för läsaren att fundera på, ingen problematisering. Här är knarkare helt igenom onda människor, barn är goda varelser som aldrig felar.

Det som hände i verkligheten är ohyggligt. Jag förstår såklart att man vill och behöver hänge sig åt okonstlat raseri och banala tankar. Men jag förväntar mig mer av Axelsson än enkla svar på svåra frågor. Jag önskar mig en nyanserad berättelse som problematiserar och utmanar de svåra avvägningar som omhändertagna och fosterhemsplacerade barn innebär och hur vi bäst kan hjälpa medmänniskor i missbruk. Det närmaste vi kommer nyansering här är när psykologen ”gör övertramp” genom att fästa sig för mycket vid sin patient. Det duger inte. Den här romanen skildrar ett redan rådande konsensus, den skapar inte någon debatt då den saknar konflikt. En berättelse med missbrukarens inifrånperspektiv hade varit något för mig eller en diskussion om jourhemmens funktion (eftersom från dessa måste barnen flytta vidare).

Det är mer som haltar i Svalors flykt; gestaltningen, den psykologiska medvetenheten, realismen. Zadie är en sjuttonårig hjälte utformad som en tantfantasi. Jag kan stå ut med att hon är bäst i klassen, älskar böcker, avfärdar sociala medier och ”veckotidningstjafs” men att hon kallar de jämnåriga tjejerna ”snörphöns” kan jag inte acceptera. Sen stör jag mig på att både Christel och Zadie ”märker” att de springer, ”upptäcker” att de gått till en viss gata först när de är där. Sjukdomen Parkinsson går under smeknamnet ”Elaka herr P” och det överanvänds å det grövsta. Sen med hjälp av överhörning och perfekta avslöjanden går allt i lås, alla trådar visar sig härstamma från en och samma rulle, lösningen presenteras korrekt. Just så som verkligheten aldrig är.

Jag har inget direkt emot språket annars, det flyter fint och är som sagt väldigt lättläst. Jag ställer mig dock frågande till varför Axelsson vill agitera mot en ”dum domare” som dömt fel – när det är lagen man borde angripa? Mest upprörs jag över att hon väljer att utmåla missbrukare som att de njuter av att plåga barn.