Vafalls? Är frågan som ekar i pallet när jag påbörjar läsningen av detta lilla vilddjur till roman. Jag försöker tämja den men Matias Faldbakken (f.1973) låter sig icke domesticeras. Här har vi mina försök i alla fall:
Nittonåriga Oskar är föräldralös och jobbar på familjen Blums gammalmodiga gård. Tonårsdöttrarna Blum är kända för att ha många känslor men ingen känslighet. En dag fångar Oskar en stackare som han hittar i skogen. Det är en ovårdad trollunge som Oskar med omhändertagande skicklighet får ordning på. Han är den enda som lyckas hålla henne lugn.
”Hur ser han ut? Hon, det är en hon, sa Blum. Åh, satan, sa läkaren.”
Vad är då detta för en stackare? Först tänkte jag att det kanske är ett barn tillhörande ursprungsbefolkningen, då författaren skriver om att hon bär på en ”äcklig lapp”. Är hon ett vargbarn som Kamala eller har hon varit inspärrad som Genie och Kaspar Hauser? Prinsessa eller inte, inom den här sagans ramar blommar hon tack och lov inte ut till en vän och vacker skönhet, nej Faldbakkens verk är betydligt mer originellt än så. Läkaren tror att hon drabbats av psykosocial dvärgväxt som innebär traumautlösta tillväxthämningar. Han menar att hon är i princip jämnårig med Oskar. Och det är tur det, för snart börjar hon ”snappa” efter Oskars kuk och de roar sig allt oftare med att ”gräva sig in i varandra”. Den här stackaren är inte hämmad av kvinnliga normer, om vi säger så. Och det börjar bli dags att fundera på om det verkligen är mer synd om henne än oss andra?
Det är en mycket märklig historia detta, oförutsägbar och oklar. Vi får aldrig veta vad flickan varit med om och vi vet inte vilken tid våra protagonister befinner sig i (tiden tycks börja långt bak i historien men blir i rasande fart modern). Dessa frågetecken finner jag mer eggande än störande. Det är nämligen så att Matias Faldbakken har ett underbart jovialiskt språk, eminent översatt av Staffan Söderblom. Egentligen behövs inget mer. Prosan är som en frisk fläkt, den bara omfamnar en, utan att kräva något mer av läsaren än sträckta mungipor. Den är bra redan från början men i andra halvan när Oskar och flickan som nu kallar sig Utskilde gör en jungfruresa till Oslo, slår det gnistor alltså. ”Kolla här:
”Kontoriseringen var sjövild. Kontoren låg som en tjock hud runt fettranden som var handeln med sin glans och nimbus, och därunder i sin tur stadsköttet, som var gatulivet. De kolossala byggnaderna måste vara något slags monument över ambitionerna, penninggirigheten och näringsdriften hos alla människor som Oskar och Utskilde passerade, men inte visste vilka de var.”
Och:
”Folk uttryckte den precisa, men lediga stilen som kännetecknar ett samhälle där allt går åt rätt håll. Det fanns bildning och skarpsinne hos invånarna, det kunde man se i deras ansikten, men en krämaraktig fernissa hade strukits över allas ögon. Ett kroniskt produktivitetsmodus. De ändlösa aspirationernas febrighet låg i luften, som i alla huvudstäder.”
De flyttar in hos en senare generation Blum, som säger: ”Ni får ursäkta mig. Jag köpte en lägenhet lika ful som mäklaren själv.”
Ännu bättre blir det när författaren sedan använder allegorin ur Bibeln om Babylons sköka med den gyllene kalken full av styggelser, för att bevisa att den verkliga horan är storstaden, ”den yttersta tidens manege”. Oslo förleder våra före detta pippande ungdomar, Oskar blir nikotinist och Utskilde solar sig i uppmärksamheten som kommer av hennes särpräglade aura.
”Stadslivet är en enfaldig form av repris, sa han. Ingenting växer organiskt härinne. Man hittar noll slump. Zero infall. Vi har inga glipor, inga andliga rum. Ingen plats för metafysiskt överskott. Kulturalismen ligger som en fernissa över fastighetsspekulationen. En globish, merkantil estetik sprider sig som ett eksem. Allt liknar allt annat.”
Omslagsbilden finner jag suggestiv och spännande. Det är en slags dubbelexponering och en märklig figur skymtar nere till höger. Jag ser en skog och en projicerad bild av en skog, eller om det är ett par billyktor som strålar in från höger. I vilket fall är bilden mycket fulare än en riktig skog och det säger väl en del om Faldbakkens hållning tänker jag.
Stackare är en läsvärd, humoristisk, modern, bortbyting-saga, utan stereotyper. En postpatriarkal samtidskritisk drapa om att alla storstäder är no-go-zoner. Det är där vi hittar vår tids stackare.
Senaste kommentarer