Sommaren av Elin Persson

Minns du din barndoms somrar? Sommarlovet med kalla bad och sand mellan tänderna pågick i vad som kändes som en evighet. Någon kompis man var med betydde allt och det övriga livet med vännerna och skolan i stan bleknade. Elin Persson bjuder här på en åktur tillbaka till de intensiva känslorna av spänning, lätthet och glädje men också maktlöshet och stumhet som jag tror kan förklaras av barnets bristande förståelse för sammanhang. Den här kortromanen har en stämning så stark att när jag kliver in i diegesen tystnar allt runtomkring. Jag är bergtagen. Jag är inte längre bara jag, jag är också Lea.

Lea, tolv år är egentligen inte speciellt lik mig, men Perssons mästerliga gestaltning inifrån förvandlar mig till en duktig hästtjej med långt blont hår, bra betyg och ensambarn till separerade föräldrar. När Leas pappa träffar en ny polsk-svensk kvinna blir hennes dotter Jelena Leas storasyster. Jelena är högljudd och utmanande och det tar inte stor stund innan Lea är som lera i hennes händer. Faktiskt lite som i ett djävulsgrepp.

”Hon tog mina händer och snurrade mig runt. Vi buggade och hon sköt ifrån mig hårt, så att jag sedan flög mot henne. Hon ökade takten och rummet blev suddigt och avlägset.”

I den här dansen är det den äldre Jelena som för i den takt hon är van vid. Lea sätter inte emot när Jelena flyttar fram sina positioner. Jelena är som ett gift för Lea, hon gör gott och hon gör ont och tomheten utan henne är outhärdlig. Att beundra en människa, bli som beroende, besatt, att vilja vara med den personen hela tiden och svartsjukan när hen ägnar sig åt någon annan. Är det inte kärlek så säg?

”Det var en känsla av att solen lyste starkast där vi var, och att det var mycket varmt.”

Samtidigt. Det här är en ”coming of age”-historia och det vet vi ju alla hur förvirrande det är att vara tonåring, på samma gång stor och liten. Kanske hade de flesta tackat ja till möjligheten att hoppa upp på ryggen på en äldre, coolare person. Dröm ju att bli buren av någon som vet vart man ska gå, vad man ska göra och hur man ska vara. Föräldrar har man som bekant ingen hjälp av, de fattar noll (tror man). Leas pappa är dessutom nykär. Han är ”snäll” visserligen. Han gör saker som han tycker verkar bra men hans föräldraskap utgår inte ifrån Leas nuvarande situation. Barn får följa med sina pappor till skillnad från mammor som följer med sina barn. Bara det att Leas mamma är hemma hos sig.

Jag slits mellan euforin i de nya upplevelserna tillsammans med Jelenas person och kropp. Åh som det kittlar! Och samtidigt är jag konstant på spänn, känner obehag. Vägen är mäkta bred för unga personer, vart bär den med dem undrar man? Inga staket tycks finnas så rätt vad det är åker de väl av? Men en vas kan tippa utan att gå sönder, man ställer upp den igen bara. Ungdomens viktlöshet – både en gåva och en risk, är oerhört väl framskriven av Elin Persson.

Sommaren handlar om klass och makt men utan politik eller pedagogik (en vuxenbok alltså). Här finns bara en gripande prosa, starka känslor och himlastormande läsglädje.