Precis som författarens debut Händelsehorisontens titel relaterar till svarta hål, gör Singulariteten. Ett tillstånd i singulariteten – en specifik punkt i rumtiden – kan inte beskrivas med konventionella fysiska lagar. Newtons lag slås ut, graviditeten får oändliga värden. Två massor upptar samma plats och avståndet mellan dem är noll. Jag tycker Singulariteten är ett otroligt snyggt namn på denna imponerande triptyk om sorg och förlust – det allra svartaste svarta, som omformulerar förståelsen av tid och rum. Titeln kommer från vetenskapen, men ingen vetenskap i världen kan öka förståelsen för huvudpersonerna i Singulariteten där generation efter generation tvingas uppleva förlustens söndertrasande tillstånd.
Den första delen handlar om en mamma som söker efter sin försvunna flicka. Vi är i ett okänt land, kanske i mellanöstern, i en fattig gränd, kanske ett flyktingläger. En gravid kvinna bevittnar mammans sökande, hon fokaliseras i del två som flätas samman med första delen på ett elegant sätt. Del tre utspelar sig kanske i Sverige, tidsligt före del två, kanske samtidigt som del ett.
”Under lunchen frågar din systers kollega om din syster tvingats in i sitt giftermål. Ja alltså jag har läst att det kan gå till så i din kultur, säger hon – att man liksom inte får välja. Senare berättar din syster att hon hade velat fråga om kvinnans man brukar åka utomlands och köpa barn – jag har hört att det går till så i din kultur ville jag säga, men jag kunde inte säger din syster i telefon – jag har inte råd att lämna det här jobbet och dessutom behöver jag bara träffa rassekärringen två gånger i veckan så det är okej.”
Vägen mellan havet och bergen, strandpromenaden kallad cornichen, går som ett omkväde genom alla delar. På cornichen möts fattiga flyktingar och rika turister. Därifrån försvinner flickan. Där befinner sig också den gravida kvinnan.
Singulariteten är väl sammansatt, fragmentarisk och bitvis suggestiv. Stilen är skimrande, originell och fåordig, med stort innehåll. Bra gestaltning, ofta med hjälp av dialoger. Personerna är alla kvinnor, de hör samman via sina upplevelser av att leva i exil, trauman, förluster av barn, kultur och språk. Utan sentimentalitet skriver Karam fram en berörande och tankeväckande berättelse. Det är en magisk läsupplevelse som tar slut alldeles för snabbt. Det känns olustigt att skriva så med tanke på att det som skildras är erfarenheter som aldrig tycks ta slut.
Tack till Norstedts!
Senaste kommentarer