Serotonin av Michel Houellebecq

För mig är det här mer än en roman, det är en undersökning av min (läsarens) empati, mina fördomar och fördömanden. Ett test huruvida jag verkligen tycker att alla människor bör ha samma rättigheter. Det här är en spegel för läsaren att få syn på sig själv i, en katalysator för moraldiskussion.

Protagonisten och berättaren Florent-Claude är en sällsynt obekväm karaktär, en vit bitter sexistisk medelålders medelklassman att ogilla. Alltså han ber verkligen om det. Han spekulerar huruvida hans japanska älskarinna (med tendens till ”hängande fitta”) skulle passa som hora eftersom ”man hela tiden hade ett fritt val mellan hennes tre hål”. Michel Houellebecq kallas inte litteraturens enfant terrible för inte.

Det här är en golgatavandring, en misantropisk text men framförallt en attack på och genomgång av hur vårt västerländska, urbaniserade, ytliga, individualiserade och nyliberala samhälle kapsejsat. Människor har fallit (eller snarare av ”fri vilja” hoppat) över bord – vår osympatiska huvudperson är en av de som tappat kontakt med båten. Allt fler får antidepressiva medel vilket får de att på sin höjd orka trampa vatten. ”Idealmänniskorna” som är kvar i båten är porslinsfigurer, perfekt isolerade mot värme och elektricitet så att absolut ingenting kan nå fram.

”Ingen kommer att bli lycklig i västvärlden, aldrig mer, idag måste vi betraktar lyckan som en föråldrad dröm, de historiska förutsättningarna finns helt enkelt inte här längre.”

Egentligen är vår eländiga huvudperson ett offer (bland andra, se Gula västarna för fler exempel). Han är 46 år och väntar på döden. Han har sagt upp sig från sitt jobb som högt uppsatt jordbruksingenjör, hans flickvän är otrogen mot honom, han saknar vänner, han är deprimerad och fungerar inte normalt. Det artificiella serotoninet gör honom impotent. Det värsta är att han är fast i ensamhetens fängelse och tycks ha varit det sedan barnsben.

Michel Houellebecq skriver med sin skarpa iakttagelseförmåga underhållande samhällssatir. Det handlar om djurhållning, gentrifiering, GMO, porr, åldersförtryck, manlighet, utarmande konkurrens, frihandel och globalisering, EU-regler, skönhetsfixering, kapitalism, arbetslinjen, urbanisering, ensamhet och individualism. Framförallt är romanen ett stort långfinger till liberalismen. Människan hanterar valfrihet dåligt. Författaren lyfter att det i Frankrike är fritt fram att överge sin familj exempelvis. Mer än tolv tusen människor om året utövar sin valfrihet på detta sätt.

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Hjalmar Söderbergs klassiska visdomsord förklarar Houellebecqs gormande och provokationer, antagligen med syfte att skaka om eventuella porslinsdockor. Jag misstänker att han skrämmer bort läsare med snusk och vidrigheter (tidelag, pedofili), det kostar på att läsa. Men det är så värt det. Allt tjat om ”kuk i fitta” läser jag som en (visserligen onödigt explicit) metafor för sex/begär/kärlek/närhet. Solidaritet och omsorg är nyckeln, att våga välja varandra och stanna kvar för att uppnå nära relationer, det är vad mänskligt liv handlar om. Det manliga livet får man nog förtydliga för hans kvinnliga karaktärer är reducerade till tomma kärl som ska fyllas.

”..kvinnor kan visserligen vara horor, det är ett sätt att se på saken, men arbetet är en betydligt värre hora, som dessutom inte ger någon njutning.”

Det här är som ett ironiskt feministiskt manifest fast tvärtom, för män, (postfeministiskt). Houellebecq ringar in mansfällor och svårigheter för män i vår tid: ensamhet, depression, impotens, skilsmässa, arbetsnarkomani, inceltillvaro, att inte våga be om hjälp, vapenintresse, dålig kontakt med sina barn, inte kunna visa sig sårbar, självmord, porrberoende, självmedicinering, inga nära vänner, kvinnoskräck, bristande förmåga att reda sig utan en kvinna. Man kan tänka sig att författaren vill trösta män som mår dåligt att det är inte deras eget fel och att de inte är ensamma i sin misär.

Jag läser Florent-Claudes depression som en metafor för hur livslusten rinner ur den moderna västerländska människan och Camille – hans underbara ex – representerar människan före millennieskiftet, hon som ännu fick röka på hotell. Jag tror inte att det är en slump att den manliga antihjälten representerar undergången och kvinnan den mer moraliska och livsdugliga människan, därför är allt förlåtet.