Finlandssvenska Anna-Lena Laurén bor och arbetar sedan tio år som journalist i Ryssland. Från den positionen inifrån hoppades jag på nyanserade bilder och djuplodande analyser om motstånd och medlöpare i sammetsdiktaturen. Jag blev besviken. Här får jag samma stereotypa berättelse som jag tagit del av många gånger tidigare via svensk media. Regimen i Kreml med Putin i toppen är auktoritär och korrupt, använder sig med flit av missvisande propaganda, hotar med våld. De är nonchalanta, klumpiga och närmast korkade enligt Laurén. Hon är en god berättare, men eftersom hon är journalist förväntar jag mig mer korrekthet och mindre objektivitet.
Tyvärr hänger hon sig åt grova generaliseringar när hon sen skriver om de (140 miljoner) ryska människorna, vilka hon enligt utsago älskar. Ryssar kan inte komma överens om någonting, de använder argumentet ”alla vet”, de föredrar en person som Karlsson på taket framför Pippi Långstump, de är antifeminister etc.
”Det ryska sättet att kommunicera består ofta av böljande samtal utan slutsatser. Man hamnar mitt i en ström av ord, fraser, utvisningar och återvändsgränder, hugskott och ingivelser. Ord som bara är utfyllnad. Frågor som ställs utan att frågeställaren väntar sig något svar.”
Hon ifrågasätter ryssarna som har en stabil uppfattning om hur ”saker är”. Men sen använder hon sig själv av denna simplifierade slutledning om ryska folket och om öst kontra väst. Det är förvånande att hon som utsetts till Årets journalist 2021 i den här utsträckningen använder generaliseringar, spekulationer, anekdotisk bevisföring och grova förenklingar. Jag fick skamkänslor.
Det blir lite bättre på slutet då hon faktiskt erkänner att hon som utlänning inte kan se hela bilden. Kanske att hennes ryska vänner – som enligt Laurén ger uttryck för konstiga åsikter – är lite irriterad på henne som klagar på det mesta och som dessutom har barnflicka. Jag får en stark högerkänsla av hennes framtoning. Det hade varit bra om hon hade intervjuat fler ryska invånare för när de får komma till tals blir det intressant. Exempelvis bonden som kämpar för att få behålla sin mark mot regimens storbolag ”agro holdings”.
Jag ser (nu!) att föregångaren till den här boken heter De är inte kloka de där ryssarna. Jag skulle inte ha läst den här om jag visste det.
2 kommentarer
Laurens skildring liknar flera andra jag hört om ryssar och Ryssland. Även från människor som emigrerat från Ryssland. Skulle vilja veta vilken uppfattning du har om landet och dess befolkning? Hur länge har du bott där?
Författare
Så kan det säkert vara. Man är sällan ensam om fördomar. Jag har aldrig varit i Ryssland och vet väldigt lite om landet och människorna där. Men jag vet hur generaliseringar ser ut.