Hon är på väg ut ur rutan, hon på bilden. Linjerna har hon ritat själv men formen är vedertagen. Jag ser rutan dels som en blinkning till alla dessa rutor som byggt Nina Hemmingssons karriär, men också som en metafor för vad den här boken handlar om; normer och föreställningar i form av ramar gemensamt monterade av individen och samhället.
Det handlar om Eva som på flera sätt tycks påminna om romandebutanten (även om litteratur alltid är större än det biografiska). De är båda födda 1971 och arbetar kreativt med den svarta humorns credo. Hon berättar i jagform om hur livet var för ett drygt decennium sedan. Då hon gifte sig med en arg karl (Karl). Hon försöker ta reda på var det gick snett och varför hon var så ledsen. Rum utan titel är skickligt gestaltad och mycket berörande feelbad om svårigheten med kärlek och relationer. Eva och Karls relation är vad jag förstår fri från både kärlek och reellt fysiskt våld och mycket plågsam. Ensamhet i tvåsamhet verkar vidrigt. Det är skönt att hon med jämna mellanrum pausar ramberättelsen för att via prolepser påminna om att det finns en tid efter detta. Utan karl (Karl).
”- Jag tror att det du försöker lista ut är vad han vill ha, och så vill du ge honom det, istället för att fundera över vad du själv vill.” Säger jagets storasyster redan på sidan 17.
Prosan imponerar stort. Romanen är 300 sidor lång och handlar om det jag ofta läser om (medelklassen som ältar själens obotliga ensamhet), men jag tröttnar inte. Hemmingsson visar sin sårbarhet och känsla av utanförskap och alienation med stor generositet och med tillit till läsarens eget förstånd. Hon avslöjar inte allt, det finns hemligheter och suggestioner för fantasin att jobba med. Älskar det! Jag vill lyfta ett favoritavsnitt som börjar på sidan 227 och handlar om en handskriven lapp som kan vara skriven av en älskarinna till Karl eller av Eva själv. Vilket hantverk! Hon skriver med låg modalitet och osäkerhetsfaktorn är en naturlig och önskvärd ingrediens. Saker får vara på flera sätt samtidigt, komplexa och oklara. Men samtidigt finns en stringent linje i berättelsen, ett tjockt svart streck som en avgrund mellan Eva och Karl. Bara han har räckvidd och röstresurser att nå över till henne. Hon tar emot med blicken vänd neråt i det svarta.
”..de första stegen tar jag fortfarande omsluten av närheten jag kände till Karl när jag satt och tänkte på honom. För varje steg jag tar mot radhuset flyttas vi ifrån varandra, och när jag står utanför ytterdörren har sträckan mellan oss blivit den vanliga, och överskådligt lång.”
Jag älskar också det hon faktiskt säger här. Att vi måste göra upp med våra föreställningar om kärnfamiljen. Heterosexuella relationer ingår i en matris som inte sällan skymmer utsikterna för verklig kärlek. Jag tänker på vad jag lärde mig av Schopenhauer, att man måste vända sig inåt och lära känna sig själv innan man förstår sig på andra. Man kan liksom inte sukta efter att få romantik och äktenskap och obundenhet och galenskap – då kommer man bli besviken. Eva är kanske en person som inte ska leva i äktenskap, och om hon ska det så i alla fall inte med en som Karl – och tvärtom. Eva och Karl varken delar, förstår eller uppskattar varandras personligheter, humor, temperament, känslighet, osäkerhet, tonläge eller uttryck. Vissa läsare kommer säkert att uppfatta Karl som psykopat (han lägger sig i när hon äter ett äpple). Jag uppskattar att Hemmingsson lämnar utrymme åt läsaren att tolka Karl som en ganska vanlig man. Som dock inte alls kommer till sin rätt. Jag känner igen mig i hans ordningssinne och jag känner igen mig i Evas sätt att inte kunna vara social och samtidigt prioritera sig själv. Hon gestaltar det sistnämnda väl när Eva går med en sten i skon och inte stanna upp för att ta bort den eftersom det är att hindra den andres framfart.
Poängen (som jag uppfattar den) är att man ska inte hålla på med mental Jackass, det vill säga utsätta sig för något destruktivt med hjälp av kemiska substanser. Eva vill vara en del av sagan om kärnfamiljen så mycket att hon gör våld på sig själv och börjar medicinera. Precis som Bam Margera och Johnny Knoxville tog till droger för att kunna äta upp sin egen spya.
Senaste kommentarer