16-åriga Polo arbetar som någon slags parkarbetare i ett grindkomplex vid namn Paradais. Innanför de höga murar som avgränsar lyxvillorna från det liv Polo tilldelats, vattnar och klipper han oändliga gräsmattor, rengör poolen och plockar skräp och hundskit hela dagen lång och om de har fest, sent in på natten utan övertidsersättning. Den lilla del som kvarstår av dygnet för Polo att vara sin egen, berusar han sig för att stå ut eftersom han sålt sin själ till djävulen. Det här är utomordentlig gestaltning av alienation.
Berättaren håller sig tätt inpå Polo, förmedlar hans tankar med ett kraftfullt och rasande språk med svordomar och könsord. Romanen är vild och galen – på ett dåligt sätt, den osar av misogyni eftersom den ringar in skadlig maskulinitet. Men den är också lysande, realistisk och med ett enastående driv. Polo är genomvidrig, men samtidigt ett offer han är ju ett barn, som är avskyvärd, som det är synd om, hur ska han kunna utvecklas gällande identitet, moral, eget ansvar under dessa förutsättningar? Ni hör ju, det här är komplext. Jag vet inte hur jag ska tänka, men jag vet att det Fernanda Melchor skriver vill man läsa, helst sträckläsa.
Precis som i hennes tidigare Orkansäsong är samhället i den här romanen – Progreso – präglat av drogkarteller som värver unga killar för att sälja knark och skadar den som gör motstånd. I kontrast till det fuktiga mörker vars doft är mättad av gyttja, befolkat av råttor och vålnader, den intighet som möter den berusade blicken under svettiga ögonlock, står invånarna i Paradais med vita tänder och vita SUVar, dyra klockor och gnistrande örhängen, röda läppar, skoluniformerade barn och tillgång till svalkande kristallklart poolvatten. Det utmärkt med taggtråd enorma helvetesgap mellan fattig och rik, svart och vitt, smuts och renlighet, svett och parfym utgör en ypperlig grogrund för misär och desperation och mycket riktigt gror där en dålig idé fram. Tillsammans med en annan ung olycklig kille som bor innanför murarna bestämmer sig Polo för att genomföra den.
Utan att avslöja ett jota kan jag meddela att det går åt helvete – för alla. Vilket är resultatet av klassklyftor. Hepp!
Tack Tranan!
Senaste kommentarer