Det har nu gått snart tio år sedan Tara fastnade i artonde november, den här boken rymmer drygt fyra av dem. I Bremen börjar ett mindre samhälle utveckla sig befolkad av människor med samma enahanda tideräkning. Nu är Tara del i ett kollektivt vi och det blir tydligt hur flockdjuret människan med hjälp av språk organiserar, planerar, skapar rutiner och samarbetar i arbetsgrupper för att skapa bästa möjliga förutsättningar. En människa som bokstavligen lever för dagen, är det ens en människa? Tara funderar på om de håller på att förlora sin mänsklighet utan karriärjakt, konkurrens, tillväxt och framtidsplanering.
Jag gillar fortfarande att följa Solvej Balles undersökning av vad en människa är, men i den här fjärde delen råder stiltje. Det är först på sidan 55 när diskussionen om ”Ego-bilen” avhandlas som mitt intresse vaknar. Men sen tycker jag inte heller den scenen är eklatant nog. Kanske börjar Om uträkning av omfång bli alltför politisk för min smak. Det verkar som att Balle fastnat med blicken på folket (”årstidsmonstren” =vi som inte nöjer oss med det klimat vi lever i utan reser och idkar resursslöseri) och att makthavare och industri hamnat i döda vinkeln.
Avslutningsvis placerar hon mig hängande på klippan och givetvis ser jag fram emot nästa del i Balle-septologin.
Senaste kommentarer