Om uträkning av omfång (#2) av Solvej Balle

Klagan över tidens framfart är apriorisk. Trots att vi vet att alternativet är sämre ondgör vi oss över att bli äldre. Kanske tycker Solvej Balle att detta kverulerande måste få ett slut. Med prosans medel förevisar hon möjliga konsekvenser av vår ogenomtänkta önskan. Om tiden stannar blir vi utan matrester, erfarenheter, moral, årstider som ligger till grund för traditionerna. Vi kan inte bygga, saker kan inte växa och vem är människan utan tillväxt? För att bara nämna några saker i vår värld som bygger på att tiden går.

När jag ger mig i kast med andra delen av Om uträkning av omfång blir jag snabbt indragen i Tara Selters universum, dit har jag längtat. Det är å ena sidan skönt att levitera in i hennes relativt problemfria vardag eftersom allt som görs här är glömt i morgon (av andra), å andra sidan är det en mycket ensam tillvaro. Att som människa ha någon att dela sin upplevelser med känns som ett grundläggande mänskligt behov som exempelvis Defoe undersökte redan på 1700-talet.

Ständigt denna artonde november! Tara är nu inne på sitt andra och tredje år i rondellen, eller om det är mer som en återvändsgränd. Tiden är en behållare hon fallit ner i. I morgon är i dag, hela tiden. Eftersom det blivit omöjligt att förflytta sig i tiden satsar Tara nu på förflyttning i rummet. Första stoppet är hos föräldrarna som utan större knussel är med på att ”leka jul” trots att det bara är november. Tara lämnar alltså sin sambo Thomas – kärleken tycks omöjlig om man inte delar tidsuppfattning – och ger sig ut på jakt efter årstider. Hon söker sig till folkströmmar i kollektivtrafiken. Det kryllar av människor i hennes ekande ensamhet där hon tycks vara mol allena om att ha koll på tideräkningen i övriga världens glömska. Hon överhör när en gubbe berättar om sina två älskade hundar som han antog älskade honom tillbaka. Men när den gamla hunden dog ville den fläckiga hunden inte längre dela säng med honom, det var hundarna som ville ligga tillsammans. Den berättelsen fungerar som en allegori för Tara och Thomas kärlek som var beroende av tiden som en tredje part.

”Jag saknar Thomas steg i trappan, men det är steg i en sommartrappa jag saknar. Det är inte novembertrappan. Jag saknar inte Tomas i artonde november, jag saknar inte huset i Clarion.”

När Tara beskriver att hon måste resa norrut för att uppleva vinter går tankarna till vår klimatkris. Kanske uppkom idén till boken en varm novemberdag? Men Balle ballar inte ur utan fortsätter att smita undan mina försök att ringa in vilket omfång det är som egentligen ska räknas ut. Är detta en hommage till handväskan? Likt Skalman med sitt förråd på ryggen har Tara det mesta i sin närmast magiska väska. Klart är i alla fall att Balle med filosofiska ansatser resonerar om hur människan, tingen, kunskapen förhåller sig till tid och språk. Årstiderna är, kommer Tara på, egentligen ett mänskligt påfund som vi bygger med hjälp av språket. Jag längtar till exempel efter att vädra vårluft, lyssna till en vårbäck, medan jag sitter i vårsolen, klädd i vårjacka, ätandes grön vårsoppa gärna med vårlök, och med blicken söka vårtecken. Tara skriver ner sina sommarlögner och andra byggstenar för kommande års årstider. Det blir tydligt hur tokigt mänskligt beteendet att resa runt för att hitta rätt väder är. Oavsett tideräkning möter man gärna våren i London som svensk medelklass.

Sen ska man inte glömma att det kan vara så att Tara är en opålitlig berättare. Hon skriver inte uttalat att hon mår skit men man kan ana det i Balles gestaltning:

”#654
Det är en skälvning, en stillsam form av panik. Jag letar efter september. Jag letar efter platser som känns som september […] jag känner en rastlöshet men det händer ingenting. I går kväll gick jag på teater, men det enda jag såg var människor fångade i ett rum, en scen. De går rastlöst omkring men de kan inte hitta ut.”

Det är spännande att vara i en roman och inte ha en aning om vart man är på väg. Men det är också lite jobbigt. Del två är faktiskt pyttelite tråkig emellanåt. Men självklart ser jag fram emot att en tredje gång försätta existensen i fritt fall.