Överraskande märkligt och bra var det här. Jag är från början till slut intresserad av dessa sju skeva noveller om instabila hus och hem, klass, sorg och mer eller mindre desperata och förvirrade människor. Prosan är minimalistisk, enkel och rak vilket gör läsningen så där lättsam och skön. Det är bara att luta sig tillbaka och följa med i svängarna, det går inte att förutspå vilken väg det ska gå.
Samantha Schweblin uppehåller sig främst vid det vardagliga och realistiska men sprayar lite magisk realism uppå och avslutar med ett absurt bär på toppen. Jag gillar alla texterna som är suggestiva och härligt skrämmande, men kommer nog främst att minnas mamman som möblerar om i främmande hus och kvinnan med väsande andning.
Det är däremot ett gissel att skriva recensioner om novellsamlingar tycker jag. Men jag kan säga så här, oavsett om man gillar noveller eller ej så tror jag att man gillar Sju tomma hus. Läs! Med fördel i bokcirkeln. Själv ska jag läsa Kentukis.
Senaste kommentarer