Hysteri (grekiska för livmoder): En forna diagnos som sattes på kvinnor med psykiska störningar eller på kvinnor som desperat protesterade mot tvång och orättvisor. Nattbitchen är ett satiriskt svar till Hippokrates (som myntade termen) från en kvinna i modern tid. Även om den regelrätta diagnosen inte längre används kallar man fortfarande kvinnor som inte vill eller klarar att underordna sig tvång och orättvisor hysteriska. Rachel Yoder proklamerar med sin debutbok ett välbehövligt försvarstal för kvinnor och moderskapet.
Välkommen till ditt feministiska uppvaknande! Varning, om du är rädd om dina idealiserade moderskapsfantasier.
”Det var inte hysteri om det som orsakade hysterin var sant, om de system i vilka man ingick från dag ett riggats att vara till nackdel för kvinnor.”
Jag hittar två viktiga och spännande frågor som motor i den här skildringen. Hur ska en mamma i det västerländska moderna samhället prioritera mellan sitt eget och sin avkommas välbefinnande? Vad skiljer människan från andra djur (hunden)?
Tänk att du är en vanlig människa som helt plötsligt finner att en cellklump växer inombords. Du förstår med hjälp av teoretisk kunskap du har erhållit att det ska bli ett barn. Ni delar blodomlopp. Snart är din mage så stor att du måste ändra ditt levnadsmönster. Du känner hur barnet rör sig inuti dig. Ditt civiliserande medvetande vet tack vare den gregorianska kalendern och din kropp vet instinktivt(!) när det är dags att föda ut barnet. Väl på utsidan livnär barnet sig inte sällan på bröstmjölk. En metamorfos påbörjas med målet att barnet ska bli en egen person och den vanliga människan är borta, hon är nu moder. Och med det en överhängande risk att hon också blir nattbitch. Det finns nämligen ingen annan mänsklig situation, vågar jag påstå, som är så livsomvälvande och samtidigt så nedtonad och bagatelliserad som förmågan att skapa liv. Att graviditet inte har en självklar plats i filosofins finrum är kanske ett av de tydligaste tecknen på att världen vi lever i är patriarkal. Om män kunde föda barn hade Platon skrivit om det. Dikotomiers förhållande som annars intresserar tänkande (män), människa-djur, kultur-natur, medvetande-kropp och civilisation-instinkter är på inget annat område så påtagliga.
Jag tycker mycket om att Yoder tar sig an svårigheten med att bli moder. Att dels drivas av något djupt arkaiskt (det kommer mjölk ur brösten när barnet skriker!) och samtidigt vara del i ett modernt civiliserat samhälle som handlar om förnuft, karriär, pensionssparande och identitet. När ungen är ett år ”ska man” lämna hen skrikande för att prioritera framtida karriär och pengar. Det är en skam menar jag – och vad det verkar Yoder – att det fortfarande inte finns förslag på ett rimligt förhållningssätt för en moder. Dessutom lägger vi extremt mycket ovett i moderskapet som försvårar ytterligare. Att vi ska göra barnen lyckliga exempelvis vilket är omöjligt eftersom människan ju inte är lycklig.
”Var det hennes fel att hon hade gått på den i samhället så vitt spridda myten om att en ung kvinna bara behövde skaffa sig en förstklassig utbildning för att sedan kunna frigöra sig från moderskapets historiska bojor, bara behövde ha en karriär för att när hon fått barn utan problem kunna börja jobba igen och kringgå tidigare generationers slit, fastän att få barn på inga vis innebar att pausa från ett jobb som kvinnan teoretiskt sett en dag skulle kunna återgå till. I själva verket ledde det snarare till en överhopning av arbete, en ofattbar arbetsbörda, en exponentiell ökning av arbete…”
Protagonisten ”Modern” låter konsten och karriären stå åt sidan för hemmamammeriet. Pappan reser bort i jobbet och tar noll ansvar. Hon blir arg och vreden ihop med pms tar fram djuret i henne. Det börjar med en pilonidalcysta som visar sig rymma en svans. Sen förlorar hon kontrollen över sitt mänskliga sinnelag och blir hundgalen.
”Känslor var ju bara någonting overkligt som flödade genom en människa, inte sant? Det brukade hennes make säga. Det stod en fritt att fästa avseende vid dem eller att låta bli. Hon sa åt sig själv att vara en likgiltig åskådare till sitt emotionella landskap.”
Romanen är av absurd och humoristisk art, men det är inte helt min humor. Jag finner den för lång, med för mycket stereotyper och för många förenklingar. Jag hade behövt och kanske tokälskat den här boken som småbarnsmamma. Det är snart ett decennium sedan och nu har jag blivit för stel och torr och förnumstig för att skratta åt ”rejäla tarmtömningar på gräsmattan”. Jag älskar däremot idén som litterär fantasi.
Jag mötte Lassie i mix med The square. Nattbitchen ska också bli film.
Senaste kommentarer