”Tut tut , här kommer jag och mitt lilla trauma” kunde varit den här bokens namn. Det hade varit kul men missvisande eftersom berättelsen är större än så. Titelns ”någon” belyser att det kan vara vem som helst, du eller jag, och titeln håller vad den lovar. Rebecka Åhlund skriver om ett berättarjag som ligger nära författaren men det känns inte självcentrerat utan slår an en stark ton i mig. Troligen också i dig.
”Farmor sydde en skotskrutig klänning till mig, med ett vitt förkläde med engelska spetsar, jag var Madicken. Nu är jag Madickens mamma. Jag måste ligga still i mörka rum, alltid trött, alltid i behov av vila fast jag inte gjort något.”
Äpplet faller inte långt från päronträdet. Först var hon medberoende, sen blev hon själv beroende, sen blev hon nykter. I korta avsnitt reflekterar hon uppriktigt över livet som missbruksperson, nykter alkoholist, mamma och dotter till en missbrukande pappa som tog livet av sig.
”Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt.” Leo Tolstojs bevingade ord träffar lika rätt idag som på 1800-talet. Inifrån den olyckliga familjen ser andra lyckliga och vanliga ut.
”Vi såg vanliga ut i dem [kläderna], nästan rika.
Vad menade jag med vanliga? Åka till fjällen, åka till stugan. Fika två gånger om dagen, kanelbullar som en deltidsarbetande mamma bakat, ingen åt upp alla bullar på en gång. Apelsinjuice till frukost, sedan stod paketet bara där i deras kylskåp, ingen drack upp hela paketet på en gång. Äta middag tillsammans hela familjen, en bil som inte skrapade när pappan växlade. En pappa som inte var död.”
Rebeckas pappa var lärare, en som lät sitt ansikte lysa över eleverna och över Rebecka, när han var på det humöret. Han kunde också vara ”sådan”, det vill säga full. Jag funderar på om det alltid är sämre att bli sedd men också svedd av en förälder. Det finns människor vars pappa aldrig lyser. Det känns som att kulturen ofta handlar om ambivalenta människor som gör fantastiska och hemska saker, och mer sällan om passiva figurer som varken skäller eller älskar. Jag önskar boktips med passiva och slätstrukna huvudkaraktärer!
”Det var som om du var i ett annat land när du var sådär. Jag vet nu att till det landet reser man inte av fri vilja, men det är sin fria vilja man måste använda för att packa ihop och försöka ta sig därifrån.”
Det här är en överläggning (roman skulle jag inte vilja kalla det) om död, saknad och depression, men här finns också tomaterna, som bidrar med hopp om liv och framtid. Att odla är en praktisk, jordnära aktivitet som sysselsätter i nuet. Rebecka gör mig uppmärksam på att vattna tomaterna, att fylla kaffebryggaren, att koka mensoppen och bettskenan (inte i samma kastrull) inte bara är tradiga vardagsbestyr utan också morgondagens förberedelser som vittnar om tron på en framtid. För en missbruksperson finns inget så skrämmande som frihet. Hemarbete utgör en begränsande ram, något som förankrar henne i nuet. Hennes pappa är död och hör till livet som varit. Men han (minnet av honom) smyger sig in och låtsas vara nu, han finns på något sätt också i ett presens. Rebeckas bok är en bro som förbinder då- och framtid. På den går jag tryggt med en känsla av helhet, jag tar ett hoppsasteg när epifanin kräver det. Jag litar på att bron håller, Rebecka vill inte störta sin läsare ner i klyftan där trollet bor.
Uppslaget 108-109 måste jag till och med gråta en skvätt. Hon har fina minnen av sin pappa, de leker med hans gamla tågbana, hon kör sönder tåget men han blir inte arg. Han hämtar plåster när hon skrapar sig. Åååh vad det är rörande! Jag har en känslomässig upphängning på fäder som bryr sig om sina barn.
1 kommentar
❤️❤️❤️