I Mansfield Park från 1814 får vi ta del av Jane Austens intressanta diskussion huruvida människans egenskaper beror av arv eller miljö. Författaren intresserar sig för om kön, ras och klass är centrala determinanter för en människas personlighet och hur utbildning, religion, förväntningar och normer inverkar och förmår förändra en människa.
Det är 1806. Fanny Price är som första dotter tillkommen i ett fattigt äktenskap initierat av kärlek. Hennes två mostrar prioriterade framför kärlek att klättra på den sociala stegen och blev lady Bertram och mrs Norris. De åtar sig vårdnaden om Fanny som kommer till sir Thomas Mansfield Park när hon är nio år. Där växer hon upp som en kuvad och olikvärdig passopp.
Fanny är utformad som en askunge-hjälte och det är ingen hejd på hennes goda egenskaper. Hon är respektabel, artig, oförstörd, med starka och sunda åsikter (att man ska gifta sig av kärlek exempelvis), hon älskar att läsa och skriva berättelser. Läsaren fattar omedelbart tyckte för henne och står på hennes sida genom hela berättelsen. I den dumma överklassens ögon är hennes rationella och vetgiriga sida manhaftig. Hon vågar stå upp för sig själv och sin övertygelse mot patriarken sir Thomas som försöker påverka henne att gifta sig med den bigotta smörbullen Henry Crawford (han är en sådan som vill bli älskad, inte älska). Fanny svimmar inte trots att det är 1800-tal, hon tål regn, hon är inte barnslig utan allvarlig och uppmuntrar ilska. Hon har ett ”kärleksfullt hjärta och rent sinne”.
I princip alla andra är dumma i huvudet, förutom Fannys manliga motsvarighet; Edmund. Han är den andra sonen på Manfield Park och han vill bli präst. Edmund är visserligen lite halvförtjust i en annan böna först men man vet ju hela tiden att det är Fanny som gäller. Det är bara de som är dygdiga både vad gäller karaktär och intellekt, bara de har därför möjlighet att bli lyckliga ”på riktigt”. Dessutom delar de intresset för god litteratur.
Det här är en i sin 1800-talskontext feministisk, idealistisk och revolutionerande roman. Fanny och Edmund proklamerar religiösa värden, jämlikhet, asketism, systerskap, att leva sunt och sant och utan att exploatera andra människor (slavar, kvinnor). Visst skriver Austen med skarpsinne, humor och stor formuleringskonst och inte förnekar jag att det är uppfriskande att läsa om dygdighet vilket jag faktiskt saknar i vår samtid. Jag tycker ändå inte att det är jätterolig läsning på grund av förutsägbarheten, de stela och stereotypa karaktärerna och den i överkant krångliga texten. Då är faktiskt filmen avsevärt roligare. Men även den slutar klassiskt (och tråkigt) med att vi lämnar det lyckliga kärleksparet Edmund och Fanny när de precis får varandra. Vad ett äktenskap faktiskt innebär mellan dessa två hjältar kan vi bara fantisera om.
Senaste kommentarer