Ljudet av fötter (Första Monikabok) av Sara Lövestam

”Familjer är som fötter. Stinkande och smärtsamma ibland, men man skulle inte ha varit där man är utan dem.”

I första boken om Monika är hon ”jaget” som talar till ett du, hennes efterlängtade barn. Ett mycket berörande grepp. Det är på samma gång en släktkrönika, en uppväxtskildring, en historisk roman och samtidigt i allra högsta grad modern. Lövestam har en bifokal blick på omvärlden som implicerar hur social miljö (språk och bemötande) påverkar utan att för den skull förneka biologins betydelse. Det gillar jag. Hon lyfter hur viktigt det kan kännas att ta reda på information om sina biologiska släktingar, vilket bidrar till att bredda förståelsen av hur adopterade kan känna.

Signifikant för Sara Lövestam är hennes humoristiska skildringar av viktiga saker. Hon tar de marginaliserades parti, arbetarklassens och ungdomarnas. Hon gör upp med klyschor och fördomar, förenklingar, ogenomtänkta uttryck och ”sunt förnuft”. Hon är noga med språket. Att jag äntligen fick läsa om ett sexuellt tillfälle mellan lärare och elev omnämnt som övergrepp var tillfredställande.

Till stor del handlar romanen om ofrivillig barnlöshet, (en av mina värsta mardrömmar). Vi får lära oss om hur provrörsbefruktning fungerar. Om hur det är att vara en fyrtioårig kvinna utan barn och få frågor, ”goda råd” och upplysningar om den biologiska klockan.

”Lite om min gråt. Jag har en gråt som låtsas att den inte finns. Den yttrar sig i grunda andetag och oförberedda skott mot hjärtat, magen, lungorna, men den har lärt sig att inte pressa vätskan för hårt mot ögonen. Jag har inte råd att gråta varje gång någon får ett barn, har ett barn, bär ett barn, talar om ett barn. Jag har inte råd att vara en alien. Jag sväljer inte gråten, jag trycker tillbaka den med min hårda andning. Min gråt sitter i musklerna som packad snö.”

Det är en intressant och mycket sorglig roman, skriven med en lätthet. Lövestam förmedlar hoppfullhet och en positiv grundsyn på människan, vilket smittar av sig. Författaren ger konkreta och adekvata förslag på hur man som vuxen kan bemöta tonåringar och göra skillnad för dem. Hon beskriver människors utseenden utan att anta en mesig ton men lyckas undvika stereotyper.

Lövestam är en kompetent och insiktsfull författare som levererar en mogen och nyanserad berättelse. All denna etiska korrekthet gör dock tyvärr att det känns en aning sedelärande.

Tack Pirat förlaget! Jag ser fram emot del två.