Kropp/naturlighet, förnuft/vetenskap, graviditet och jämställdhet är de fyra hörn som bildar kvadraten Livbärarna.
”Vi fick såklart inte se groddarna, inte på nära håll. Men vi kunde se in i salarna där de låg och växte. Prydligt ordnade rader av genomskinliga vaggor. Med sladdar hängande från varje livkapsel. De berättade att salarna hade en temperatur på 37 grader under dagen, att samtalen som fördes i personalrummet leddes ut i högtalarsystemet för att groddarna skulle få en känsla från språk redan från start.”
Mirjam har tillsammans med sin sambo Teo blivit gravida ”på eget bevåg”. Men det visar sig att embryot växer lite dåligt och det finns en risk (1/10) att grodden inte klarar en ”plantering” – det vill säga plockas ut ur livmodern för att placeras i en livkapsel. Teo vill ta risken och plantera men Mirjam vill behålla barnet i sin kropp, det är dock inte etiskt försvarbart och Mirjam måste ta till flykten.
Möjligen tänker sig Ina Rosvall att den här dystopin skulle kunna bli verklighet en dag om man fortsätter förbigå att vi har de kroppar vi har, med vilka män varken kan bära, föda eller amma barn. När man framför den kvinnliga kroppens nativa beteende prioriterar förnuft, vetenskap, bekvämlighet, riskminimering, perfektion och jämlikhet har vi glömt att även människan är ett djur. Alla som fött barn vet det. Kroppen vet saker som inte hjärnan vet. Vi varken kan eller ska kontrollera och veta allt. I den här sci-fi-verkligheten har feminismen faktiskt gått för långt (trodde aldrig jag skulle skriva det). Fast egentligen inte, här begås ju samma fel som i delar av USA, Polen, Egypten och andra länder, och det är att negligera kvinnans rätt att bestämma själv om hon vill abortera, plantera eller föda. Det är bara hon som är gravid. Jämställdhet kan aldrig gå före rätten att bestämma över sin egen kropp, det är en paradox.
”Det var som om min kropp fått en röst. Kanske hade den hela tiden talat och det var först nu jag förstått att lyssna. Det var därför jag tyckte om att ha mens trots att det på ytan mest var besvärligt. Det var som en påminnelse, du har en kropp, du är en kropp, den här kroppen. Det fanns så mycket med den som jag inte förstod, inte kände till men som jag ändå var.”
Otroligt starkt ämnesval med tanke på att vi redan börjat göra industri av närhet. Vi lever i ett samhälle där valmöjligheterna är större än vad vi behärskar, där kontroll, mätbarhet och ekonomi får styra framför förundran, sinnlighet och situationskänslighet, den naturliga kroppen är på utgående och anses inte sällan fel. Till exempel är ”naturlig sminkning” en grej.
Men sen är Livbärarna inte speciellt intressant ändå. Spänningsmomentet får inte igång mig. Inte Mirjams ältande som hon riktar mot duet i magen, heller. Det finns ju faktiskt ett starkt narrativ som representerar den naturliga kvinnokroppen så artificiella livmödrar känns inte speciellt rimligt.
Senaste kommentarer