”Här är jag och jag famlar som en blind på den nya medelålderns barnlösa tundra.”
I en tid präglad av ja-mentalitet, livsoptimering och framåtanda är den här bokens tack-men-nej-tack-mentalitet en frisk fläkt som svalkar skönt när tåget tuffar vidare. Kvar på perrongen står den nulliparösa Sara Martinsson. Med en klädsamt frågande och genuin ton diskuterar hon hur kvinnlighet, moderskap och barnlängtan förhåller sig. Hon gör en djupdykning, med stöd i forskning, för att hitta mönster i kultur, religion och historia, främst i västvärlden. Även parametrar som politik (pronatalism som en del av nationalism), ekonomi (fattigdom), rasifiering, IVF, digital teknik (ektogenes) finns med. Det är intressant, välskrivet, precis lagom teoretiskt och dessutom berörande. Jag lär mig nya saker trots att detta är ett välbekant ämne för mig.
Jag uppskattar hennes referenser som inkluderar mängder med intressanta kvinnliga författare; Julia Kristeva, Chris Kraus, Suzanne Brogger, Sheila Heti, Virginia Woolf, Karen Blixen för att nämna några bara. Med hjälp av deras eminenta texter försöker hon tränga in i den filosofiska frågeställningen om vad barnlängtan egentligen består i; någon att älska och älskas av, biologi, kulturell konstruktion, trygghet, revolt mot en frihetsnorm, plikt, behov av förändring, livsleda eller som en källa till utveckling? Roland Paulsen skriver att barn är ”det privata sättet att ’få tillbaka magin’ i livet och täcka upp för den generella avförtrollningen”. Att det skulle finnas något nedärvt biologiskt i människan som syftar till att föra våra gener vidare avfärdas. När jag funderar tillbaka på min egen barnlängtan minns jag det som att den uppstod i mötet med en väldigt gullig bebis. Då var jag 26 år, innan dess hade jag inte haft någon längtan efter barn.
”Ju mer ängsliga, isolerade och tidspressade vi blir, desto mer benägna blir vi att utnyttja privata betaltjänster [städhjälp, nanny, läxhjälp, terapi]. För att finansiera denna extra service måste vi arbeta mer. Därmed får vi mindre tid att spendera med familj, vänner och grannar; vi blir mindre benägna att be dem om hjälp och de blir mindre benägna att be oss om hjälp.”
Martinsson har mig redan i första kapitlet, men lyckas knyta mig hårdare till sig när hon utan omskrivningar beskriver surrogatmoderskapets praktik som den skamlösa människohandel det är. Jag är belåten när hon går igenom de bloggande mammornas trop och ger mig orden som (åtminstone delvis) förklarar min olust till sociala medier: ”Skam förvandlas till triumf när den delas.” Hon ställer sig kritisk till lycka och positivt tänkande som ett påbud och som sig bör avslutas boken med en litteraturlista. Det här var så bra att jag genast vill läsa Knäböj.
Apropå kvinnor och normer, i dag fyller www.karenina.se tre år.
Senaste kommentarer