Här kommer ett (barn)bokstips som heter duga. Anete Melece från Lettland har vunnit pris för Kiosken, både som bok och film. Den här tycker jag att alla ska läsa, med eller utan barn. Perfekt present!
Boken handlar om Olga som arbetar och lever i sin kiosk. Som snigeln har sitt hus på ryggen har Olga sitt lilla stånd. Dagarna går – bilar kör förbi och folk ränner runt i den grå staden – men Olga består. Hon ger, hon ser och hon vet vad stamkunderna vill ha när de kommer. På kvällarna blir hon lite ledsen, då kommer tankarna på det faktum att hon faktiskt inte kan lämna kiosken. Hon tröstar sig med chips och drömmar om havet.
Mitt drömyrke som barn var att ha en egen kiosk. Kanske är det därför jag känner så starkt för Olga. Fast nej, det är mer komplext än så. Jag tror vi alla har en liten Olga inombords.
Det finns många möjligheter till tolkningar här. Olga och kiosken kan vara en metafor för att sitta ihop med sitt arbete. Den belyser hur människan tvingas acceptera grundvillkoret existentiell ensamhet. Fysisk ensamhet också för den delen. Eller att hennes fetma är ett hinder för att delta i samhället. Olgas önskan om förändring men rädsla inför att ta första steget är något de flesta kan känna igen sig i.
Hon saknar mod att förverkliga sina drömmar, hon sitter fast. Men är samtidigt en rådig egenföretagare som klarar sig själv. Det blir för henne som för många andra – hon räddas av slumpen. En olycka blir till något bra, hon får den där knuffen hon behöver och kommer likt Venus födas på nytt ur havet.
Jag älskar att författaren lyfter fram slumpens nåd, istället för samtidens dravel om ”vill man vill så kan man”. Jag tror de flesta av oss har slumpen att tacka för mycket. Vilket land vi föddes i till exempel. Jag är så trött på att folk slår sig för bröstet.
Men skit i det nu! Nu ser vi den här fina filmen och har en trevlig kväll.
Senaste kommentarer