Kairos av Jenny Erpenbeck

”Varför en kärlek som måste hållas hemlig kan göra en till och med ännu lyckligare än en som man får tala om, det skulle hon gärna vilja förstå.”

I årets vinnare av Booker Prize (2024) och min Erpenbeck-debut läser jag om två människors och två länders sammanbrott. Kairos är en roman men det går inte att bortse från författarens likheter med huvudpersonen Katharina, de är både födda i DDR 1967 och har konstnärsambitioner. Kairos utspelar sig i Östberlin i slutet av åttiotalet då Katharina är runt 20 år och tillsammans med den trettiofyra år äldre kulturmannen, Hans. Hon är lika ung som ”han var under sin bästa tid.” Han är gift och har barn (med Ingrid) och har enligt vissa drag av dramatikern Heiner Müller, åt vilken Jenny Erpenbeck arbetat som assistent. Själv säger hon att Hans är baserad på en annan verklig författare.

”Ingrid lägger varje dag fram byxor, skjorta och strumpor som Hans ska ta på sig. Hon klär på honom, och Katarina klär av honom.”

Mitt intresse för livet och människorna i kommunistiska länder tycks aldrig falna. Med iver läser jag Katharinas iakttagelser och tankar om hur öst och väst skiljer sig åt. Tiggarna som hon ser på gatorna i väst skakar om henne, kanske mer än den kapitalistiska friheten. Erpenbecks beskrivning av landet som i 28 år gömde sig i lä av en mur för att plötsligt kika fram, imponerar. När muren föll höjdes hyran för östberlinarna med närmare 700%. Arbetslöshet och nya regler kunde knappast sköljas ner med kall Cola-Cola, även om man nu kunde försöka.

”Under nazitiden lämnade ett otal författare från Bertolt Brecht till Thomas Mann sitt hemland. Nu är det omvänt: hemlandet lämnar honom, medan han inte rör sig ur fläcken.”

Den grekiska guden i mytologin som heter Kairos har en lock i pannan och ett kalt bakhuvud. Det gäller att som människa gripa tag i luggen innan han vänder sig om, eller så är ögonblicket förlorat. Kanske är det stunden när gränsen mellan öst och väst öppnas som Erpenbeck tänker på som kairos. Eller hur Katharinas och Hans förälskelse uppstod. Jag tänker på kairos som den rätta stunden för att ta viktiga och svåra beslut. Hur vet en människa när det är dags att exempelvis avsluta en relation?

Tyvärr så missar Katharina att fånga det rätta ögonblicket att släppa luggen. Likt en evighetskvarn maler diegesen relationen med den äckliga gubben. Han som försöker sota sitt syndiga medlemskap i Hitlerjugend genom att flytta till DDR. Jag blir omväxlande irriterad och uttråkad av att läsa om den unga och osäkra Katharina, jag vill att hon ska ryta ifrån och stå upp för sig själv, men istället ökar Hans manipulativa och kontrollerande beteende. Det är modigt och generöst av författaren att gestalta Katharina så dum och svag (UNG!), det är intimt och realistiskt. Att göra det självklara icke självklart, det är det som är konsten, säger Hans, och det har han ju rätt i. Katharina kan inte se hela bilden utifrån, hon är dessutom van att vara övervakad. Från början tyckte hon det var en extra krydda att Hans hade en fru. Katharina är själv inne på att hon kanske söker en fadersgestalt men upprepar också för sig själv i sin dagbok hur kär hon är, vilket i och för sig också beror på att Hans sen läser vad hon skrivit. Kairos är en uppgörelse med den här destruktiva, ojämlika, bdsm-relationen och ett ifrågasättande av vad som är sanning. Bara för att det står i en dagbok behöver det inte vara sant.

”Hon kan inte minnas någon tid i sitt liv då hon inte vetat att i Tyskland är döden inte alltings slut utan alltings början. Hon vet att här i landet finns bara ett mycket tunt lager jord strödd över de brändas ben, de brändas aska, andra steg än de över skallar, ögon, munnar, skelett kan en tysk aldrig mer ta, varje steg framåt bär ner i detta djup, mot det måste varje väg man väljer låta sig mätas, vare sig man vill eller ej.”

Det går trögt för mig att läsa den här romanen främst på grund av den här vidriga relationen. Jag gillar i och för sig att Erpenbeck nyanserar den och låter Katharina vara komplext mänsklig och en led antihjälte, men hade ändå föredragit att läsa mera om samhället. Erpenbeck skriver ganska mycket om tysk konst, klassisk musik, litteratur och dramatik vilket går mig över huvudet eftersom jag saknar förkunskaper. Jag har också en del problem med Erpenbecks innovativa och lite märkliga prosa. Exempel:

”Då droppar Katharinas tårar, efter att de tillryggalagt vägen över hennes kinders rundning, från hakan ner på den stärkta bordduken, och även Hans tårar droppar, efter att de passerat diket i vecket kring hans mun, ner på den stärkta bordduken, tyst, salt vatten droppar på bägge stränderna ner på Bord-duka-dig, rinner så tyst att inte ens kyparen märker något.”

Ändå har jag en känsla av att jag kommer minnas den här boken. Kanske beror det på att texten är öppen.