Gruppen av Sigge Eklund

Francisco José de Goya y Lucientes (1746-1828) var en spansk konstnär och han har avgörande betydelse för min förståelse av romanen Gruppen. Några av Goyas mest kända verk är Den nakna Maja (La maja desnuda) och Den klädda Maja. ”Maja” kan härledas till den spanska benämningen för kvinnor från de lägre samhällsklasserna som klär sig pråligt.

På detta museum praktiserar romanens huvudperson som kunnat heta Maja, men hon heter Hanna. Hon har Goya som huvudintresse. En kväll i Madrid möter hon tre coola svenskar och blir som besatt av att bli en del av deras grupp.

”Gruppen utstrålar ungdom eftersom de vill så mycket, är så glupska. En ungdom som saknar botten. Nu står Hanna på kanten till den och blickar rakt ner.”

Det här är den första boken jag läser av poddkillen-hela-dagen. Gruppen är en underhållningsroman som är mer spännande än djup och mörk. Det uppskattar jag. Men förstås kan jag inte låta bli att läsa mellan raderna. För mig handlar romanen om längtan efter ett annat, rikare liv. Till en början kan man tro att det bara är Hanna som utsätter sig för risken att falla från balkongen på sitt höga luftslott, men snart inser läsaren att hela gruppen är ett exempel på trompe l’œil.

”..ingen kommer undan. […] Alla bär på en säck med stenar, sjunger han. Hanna tänker: Så är det nog. Men det är inte alla som bär säcken med värdighet.”

Egentligen handlar väl alltsammans om yta och pengar. Är man rik och snygg typ kan man omsätta det mörka till något vackert. Det är bara i romantiserade sagor som fattigdom är vackert. Att vara rika och snygga tillsammans höjer statusen ytterligare. När en av gruppens medlemmar går ensam ser han ynklig ut.

Gruppens dieges är som en fusion av Allegro pastell och Steglitsan. Eklunds prosa är sinnlig, explosioner av (spanska) smaker och dofter möter kroppsligheter som näsblod, kräk och kåthet. Språket är alldagligt, vilket i och för sig är okej eftersom perspektivet är Hannas. Hon ser att de rika har en djupare brun färg, tydligare käklinje, fastare magar och slätare ben. Att de äter godare och nyttigare, pratar friare, rör sig ledigare, sover i skönare lakan och framförallt väntar de sig väldigt mycket mer av livet. Klart hon vill vara en av dem – vem klandrar henne?

Jag! För mig är denna tilltro till nåden (Hanna betyder nåd på hebreiska) helt obegriplig. Gruppens deltagare verkar tro att de har rätt till ett framgångsrikt, vackert och lyckligt liv. Det kanske inte är så konstigt eftersom vi i vår samtid får lära oss att alla har rätt till allt och att vårt öde ligger i våra egna händer. Hanna är en mycket duktig västerlänning, kan man säga. Hon ser inga problem med att välja det godaste på menyn som någon annan betalar för, sedan ångra alla kalorier hon satt i sig och sen döva sig med små beska tabletter. Jag känner inte igen mig ett smack och blir rätt trött på gruppen. Men det betyder inte att jag bli trött på boken.

Jag har sett några negativa kommentarer om Gruppen av kvinnor som inte läst och absolut inte tänker läsa boken. De gillar inte att Sigge Eklund gestaltar en tokig tjej när han själv är man. Det stör inte mig. Troligen har han mer gemensamt med grandiosa Hanna än många kvinnor. Huruvida Eklunds romantext duger som feministisk står klart för mig när han tar smink på största allvar:

”Hanna blir överraskad av synen. Den går rakt in. Den första impulsen är att tvätta av allt med detsamma. Lea har sminkat fram någonting som hon trodde var hemligt.”

Mot slutet spårar det ur lite med Toms hemlighet bland annat, fast avslutet är bra. Jag gillar inte när författare är lata och tar den banala genvägen att låta huvudkaraktären hitta en dagbok som besvarar frågor. Hanna stämmer inte helt som karaktär men det är väl i sin ordning. Hennes konstintresse känns ytligt men kanske har hon dragits till konst från första början för att komma upp sig. Hon har ”djuret” inom sig som matchas fint av spanska traditioner av djurplågeri i form av både tuppfäktning och tjurfäktning. Sen är den lite rolig också.

”Visade han kuken som en tumme upp eller ett långfinger?”