Den här supersnygga boken handlar om Gwendolen (Len) Howards liv och verk (1894-1973). När hon är fyrtio år avbryter hon livet som violinist i London och flyttar till ett hus på den engelska landsbygden för att ägna resten av sitt liv åt sin stora passion: att studera fåglar. Genom öppna fönster tar sig hennes små vingade sambos in och ut som de önskar. Len analyserar, umgås och kommunicerar med talgoxen Stjärna, Tjuven, Flintskallen med flera. Hon skriver artiklar och böcker om sina upplevelser och antaganden om att fåglar besitter intelligens (inte bara instinkter).
Berättelsen har två parallella spår. Ett handlar om Lens kronologiska liv som börjar med den välbärgade uppväxten i en dysfunktionell familj, det andra behandlar fåglarna.
”Talgoxarna lärde känna mig, och även om min närvaro ibland påverkade dem (de blev till exempel skrämda om jag plötsligt reste mig, så när jag gick in ropade jag alltid ”nötter” bakom dörren för att de skulle veta att jag kom) fortsatte de oftast med sitt.”
En bästsäljande roman (i Nederländerna) om ett spännande ämne och med ett vittert fruntimmer i centrum, dessutom författad av en filosof – vad kan gå fel? En hel del visar det sig. Språket först och främst, imponerar inte på mig. Jag saknar att komma karaktärerna nära och att bli engagerad. Jag funderar på vem som skulle uppskatta den här boken… Inte deprimerade för man bli deprimerad. Inte fågelintresserade för det är ren antropomorfism. Möjligen de med sömnsvårigheter…
Nej nu är jag dum. Jag förstår att människor i vår tid som hatar sina stressiga liv med förfelad ekonomi och fallerade vardagspussel gillar att slukas upp av och bespetsa sig på ett frugalt liv, att bo ensam med bara småfåglar i ett hus på landet. Kan den här boken öppna en dörr för någon så hälsar jag hen varmt välkommen till andra sidan ekorrhjulet.
Senaste kommentarer