En uppblåst liten fittas memoarer av Aase Berg

Det här är en sort fiktiva memoarer och feministiskt manifest i ett. Ett ironisk svar på ”stora mäns” levnadsminnen. Feminismen är i sin rakaste form, sådan den ofta uppfattas som provocerande. Sylvass och medveten om strukturer (inklusive klass), utan att vara tvungen att försvara kvinnliga individer och deras beteenden. Om titeln skriver hon ”Ja, uppblåst liten fitta är ett skällsord som ofta används av en särskild individ i Svenska Akademien när han vill förringa intelligenta kvinnor.”

Författaren Aase Berg skriver fram protagonisten Aase Bergs memoarer med multipel blick. Berättartekniken tar plats i texten på ett sätt som jag gillar. Protagonisten är kungsörnen som ser sig själv med fågelperspektiv. När hon syftar på huvudpersonen växlar hon mellan ”hon” och ”jag”, ingen av dessa (eller båda) är dock Aase Berg själv. I en intervju sa hon att händelserna i boken inte är sanna, men att känslorna är det.

Det första som möter läsaren, när hen slår upp boken, är en bild där Aase Berg står vid ett gigantiskt svart as till monstertruck på vars registreringsskylt det står AASE. Ska man skratta eller bli förbannad? Vem ÄR denna människa, tänker man. Det är det man inte vet, inte Aase Berg heller. Jag väljer att skratta.

Romanen är utlämnande utan att kladda. Det är litterärt utan att kännas krystat. Det är djupt men också humoristiskt. Referenserna är många och slående och väl avvägda. Det är komplext och tankeväckande utan att vara obegripligt. Tonen är bitsk och skarp utan att vara lamenterande.

Moderskapet
”Hon är en usel morsa, eller en utmärkt morsa i en usel värld.” ”När en mamma beter sig som en pappa brakar allt.” ”Hon ska när hon går in i ett rum omedelbart börja amma alla i rummet.” Det låter överdrivet. Men det är det inte. Oj vad kvinnor ammar i sina dagar. Det är enda sättet att få vara med. Om hon inte ammar, vallar, berömmer, frågar, lockar, pockar och tar ansvar för att mötet ska bli trevligt, blir det inget möte alls. Då är hon inte intressant.

En tråd jag uppskattar mycket är problemet med modern som inte kan släppa sina barn fria. Symbiosen mellan mor och barn måste omvandlas till tillit. Hon liknar förhållandet där barn och moder klänger på varandra, för klängiga barn bli följden av en klängig mor, vid drogberoende (som kräver avtändning) och sublimerad incest. Att mödrar klänger sig fast vid sina barn har sin förklaring att det kanske är det enda området en kvinna har möjlighet till makt.

Via den fiktiva sonen Björk parerar Aase Berg för epitetet inte alla män. Hon duckar för kritiken på förhand. Den oberäkneliga mannen som plötsligt kan bli våldsam gestaltas i katten Morris. Bokens barnkaraktärerna klargör hur kaputt vårt samhälle är. Det är omöjligt att uppfostra barn ”genusmedvetet” eftersom dessa barn blir omöjliga. Aase frågar sig ”Hur kan det vara ett misstag att göra sina barn starka och fria?”

”De enda kvinnor som klarar sig, om än till ett högt pris, är de som lägger sig platt, som smyger längs väggarna och anpassar sig helhjärtat efter beklämmande tjej- och kvinnoroller.”

Möjligen har vi tagit oss ur den lilla buren men utanför den finns voljärens galler, flätade av skam. Berg skriver om hur våldtäkt och dess kultur är en del av den skadliga hederskulturen. ”Och rädslan för våldtäkt är lika desarmerande som en reell våldtäkt, bara mer lågintensivt.” ”Våldtäkten är en metod för marknadsföring av skräck och bibehållandet av heder…” Hon avråder uppmaningar ”våldtäkten är INTE ditt fel”, och ”du ska INTE skämmas”, eftersom dessa uttalanden är kontraproduktiva. De implicerar just skam och skuld.

Aase Berg, den intellektuella ilskans förespråkare som påtalar vredens drivkraft och argumenterar mot dubbelmoralen. Hon gjorde det i Haggan och hon gör det i den här romanen. ”Hon föraktar människor som ägnar sig åt ytlig godhet, och hon bryr sig inte om att denna i grunden sunda misstänksamhet har kidnappats av iskalla högerspöken på nätet.” Hon för en hård ton mot svenskarna som inte läser annat än ”barnlitteratur av typen deckare och feelgood.” Liberalism förklarar hon som en samhällssyn blind för samband. ”Det finns inga strukturer, ingen biljardboll studsar någonsin mot en annan och ändrar sin egen och den andras riktning.” Hon är en kärleksfull misantrop. Cynisk är ordet! Hon ser människan som ett rovdjur. ”Man tager vad man haver, eller vad någon annan haver.” (Alla borde ha lika mycket.) Med genomskådande blick punkterar hon människans luftslott och hon väjer inte för sina egna.

Kungsörnen dör på grund av klimatförändringar och Aase Berg slutar imitera de megalomana hanarna. Örnen var besmittad med manlig fantasi. Inte hade den roligt heller, jobbandes dygnet runt för stilla sin rasande hunger. Hon tittar in i den döda vinkeln, frågar sig varför hon inte intresserat sig för sin mamma. Och där har vi dissociationen, igen. Dissociation är ett begrepp som jag skulle vilja påstå binder ihop romanen. En psykisk mekanism som människan tack vare sitt medvetande kan använda sig av för att avskärma sig känslomässigt, från sin kropp, från minnen eller vetenskap.

Tack Albert Bonniers Förlag!