En fest för livet av Ernest Hemingway

I En fest för livet skriver den sorgsna nobelpristagaren om en lyckligare tid. Utifrån gamla anteckningar fogar han ihop en otroligt trivsam (skönlitterär) roman som handlar om när han bodde i Paris tillsammans med sin första fru och son, på 20-talet.

”Om du är lycklig nog att som ung ha fått leva i Paris, så finns staden alltid hos dig vart du än sedan kommer, ty Paris är en fest för livet.”

Inte sedan jag läste Kvinnor jag tänker på om natten har jag myst så grovt till en bok. Beskrivningen av Paris är helt och hållet underbar, jag njuter av att vara där (igen) tillsammans med en glad Ernest som vid den här tiden är fattig på pengar men rik på kärlek och sällhet. Han sitter på olika kaféer och skriver och samtalar med andra författare om litteratur över musslor eller sniglar frästa i persilja och vitlök, vitt vin och whiskey. Läsaren får en liten glimt av inte bara Ernest Hemingways liv utan också Gertrude Steins, Scott Fitzgeralds, Ezra Pounds och James Joyces.

Hemingways prosa är lätt och ledig, lockande och blank som siden. För många år sedan gjorde Den gamle och havet mig besviken, detta sammantaget med ryktet om att han skriver ner kvinnor har hållit mig borta från hans övriga böcker. Nu upptäcker jag att han skriver för jävla bra och att han är ganska rolig också. Den här gav mersmak!

Men visst är det onödigt stort fokus på människors utseenden och visst verkar han sammankoppla det veka med det feminina. Fitzgeralds fru omskrivs som ett handikapp vilket i och för sig kan förklaras av den djupa vänskap han har med Fitzgerald själv. De pratar bland annat om snoppstorlek.

Dessutom delar han med sig av riktigt bra skrivtips.

”Allt du behöver göra är att skriva en sann mening. Skriv den sannaste meningen och fortsätt därifrån.”