Jennifer Clement, född i USA men uppväxt i Mexiko, har under tio års tid lyssnat på kvinnor som berättat om hur våldet på grund av Mexikos narkotikakultur fördärvat deras liv. Enligt amerikanska utrikesdepartementet smugglas mellan sexhundratusen och åttahundratusen människor över nationsgränserna årligen, antalet kvinnor som utsätts för trafficking i Mexiko är mycket stort. Utifrån detta faktabaserade helvete skrev Clement romanen En bön för de stulna.
”Jag var en mellanstor mörkbrun blandning av spanskt och aztekiskt blod från mexikanska Guerrero, med krulligt lockigt hår som visade att jag även hade lite afrikanskt slavblod i mig.”
Huvudpersonen Ladydi är en av flickorna som bor i den gudsförgätna bergsbyn Guerrero, ett argt hörn i världen vars samhälle förstörts av knarkkartellernas härjningar. Här bor främst kvinnor och barn då männen flytt Mexiko och utvandrat till USA. Fattigdomen är så stor att Ladydis mamma syr i knappar med sina egna hårstrån. Förutom faran med hettan, giftigt ogräsmedel från skyn, skorpioner och bitande myror finns den överhängande risken att som flicka bli kidnappad och används som sexslav. För att undvika att få sina tonårsflickor stulna gräver mammorna gropar i marken där barnen måste gömma sig för knarkkartellens medlöpare. De svärtar sina döttrars tänder med tusch, klipper deras hår kort för att de ska likna pojkar och försöker få dem att gå raka vägen hem efter skolan till huset med det stampade jordgolvet.
Det är här så mycket feelbad det kan bli. Och jag tycker Clement gör det väldigt bra. En bön för de stulna är sträckläsningsmaterial. De litterära karaktärerna är psykologiskt trovärdiga och mångsidiga. Här finns varken hjältar eller titaner, bara vanliga människor. Vissa är både offer och förövare. Kvinnorna är otroligt utsatta men har agens i sina prekära situationer. Ladydi är romanens berättare och hennes röst är personlig och autentisk den lilla utsikt över världen som en enskild ung kvinna kan ha.
Det ligger nära till hands att jämföra den här romanen med Amerikansk jord som också utspelar sig i Mexiko och är skriven av en ”utomstående” som förkovrat sig via research. Debatten om huruvida författare får framställa berättelser om ämnen de själva saknar koppling till, tycks inte ha blossat upp i det här fallet. Jag tycker att författare får skriva om allt, men de får vara beredda på kritik framförallt om de inte skriver bra. Jeanine Cummins bok innehåller klyschor, rasistiska stereotyper, fåniga karaktärer, dåligt språk och en förutsägbar och tvivelaktig story. En bön för de stulna är en bra roman, det är den stora skillnaden enligt mig.
Det jag gillar mest av allt är hur Clemens får fram systerskapets lysande starka kraft. Genom hela romanen går en röd tråd av klassmedvetenhet och feministisk dito.
”Det alla visste var att kön med besökare som väntade på att få komma in i kvinnofängelset var kort. Kön med besökare till männens fängelse var lång och ringlade nedförvägen i minst tio kvarter /…/ Ingen besöker kvinnorna. Alla besöker männen. Behöver vi veta något mer om världen än så?”
Senaste kommentarer