Dzjamilja av Tjingiz Ajtmatov

Jag är ingen romantiker, snarare cyniker och realist. Jag är heller inte förespråkare av kategorisering av människor eftersom vi tenderar att förändras och vara komplicerade. I vilket fall lyckades den här kärlekshistorien skaka om mig. Den ofrivilliga romantikern föll dit så att det small om det.

Dzjamilja är en kortroman från 1958, översatt till nära femtio språk. Den utspelar sig på en kolchos i Kirgizistan under andra världskriget. Dzjamilja är gift med en soldat som är ute i krig, under tiden blir hon förälskad i Danijar. Deras kärlek bevittnas och berättas av soldatens yngre bror Seit.

”Kriget låg som levrat blod längst inne i människor hjärtat och det var ingen lätt sak att berätta om det.”

Dzjamilja sägs vara världens vackraste kärlekssaga, vilket är roligt eftersom det betyder att jag tillhör i världen. (Ibland när jag läser böcker som sägs vara världens bästa och sånt känner jag mig utanför.) Den här är lika bra och lika vemodig som omslaget lovar. Se bara hur stark och vacker målningen är, samtidigt enkel med bara tre färger och tydliga linjer. Den långa vägen som det resande paret lägger bakom sig är känd. Vad som händer i framtiden är ur bild. I detta nu sitter de tätt samman och har varandra. Lite synd är det att bara kvinnans ansikte är synligt, då det är väldigt typiskt. En anledning till att jag tycker mycket om den här kärleksromanen är att den skiljer sig från många andra klassiska verk om kärlek, då den INTE är sexistisk.

Jag skulle vilja påstå att det här är en feministisk kärlekssaga. De kvinnliga karaktärerna är subjekt, viljestarka, driftiga och aktiva. Gården är ett matriarkat, åtminstone nu när det är krig. Tjingiz Ajtmatovs fantastiska människoporträtt innehåller inga manschauvinistiska utseendebeskrivningar och han lyckas undvika stereotyper. Danijar är den sårbara, han är föräldralös, introvert, ensam och sårad soldat. Men han är också stark och envis. Alltså när han bär den tunga säcken känns det som att jag ska gå av på mitten.

Inte bara får jag vara med ryska muslimska bönder i Kirgizistan på fyrtiotalet, det hade nästan varit nog. Den här korta boken innehåller ofantligt mycket. Den är bara på drygt sjuttio sidor vilket gör den intensiv, tät och engagerande helt igenom. Att avsluta den är som att lämna festen när man ännu har roligt.

Den handlar om att våga gå emot traditioner och leva ut sin dröm, gå en egen väg. Om att vi inte vet vad människor döljer i sitt inre och att vi aldrig ska underskatta varandra. Boken medvetandegör det vackra omkring oss, skapar förundran över livet, konsten, naturen, skönheten, mänskliga sinnesförnimmelser, alla färger och känslor som trycker på och vill ta sig uttryck. Seit målar, Danijar sjunger och Dzjamilja skrattar. Kärlekens vilda ostoppbara kraft skildras precis som naturen utifrån vilket tycks vara ett lyckat grepp. Kanske är det därför jag aldrig finner det löjligt eller så blev jag just en romantiker?