Deckare är inte min genre, men nu har jag ändå lyssnat på den här.
Det är nittiotal i Falkenberg.
En mager flicka hittas död, en mordgåta ska lösas. (Åh nej, känner jag som hatar mordgåtor där unga flickor är offer.)
Kommissarie Björlings fru har nyligen dött i cancer, han sörjer. (Carl-Johan Vallgrens skildring av sorg vilken också är självupplevd, är berörande och bokens största behållning.)
Johanna från rikskrim kommer från trakten men har inte pallat återvända förrän nu. (En äldre manlig kommissarie och en ung ”tuff” kvinna med bagage känns kanske lite gjort.)
Björlings dotter Malin förvinner och det verkar höra samman med brottet som utreds. (Alltid dessa osannolika sammanträffanden i spänningsromaner, snark…)
Det här var ändå alls icke plågsam läsning. Författaren gör mödan värd tack vare en fin prosa som liksom osar av gott hjärta. Jag gillar att den existentiella nivån hela tiden finns närvarande. De sympatiska karaktärerna, kärleken till människor, djur och natur bidrar med ett ljus i den annars sorgliga berättelsen.
Vem som var mördaren har jag dock redan glömt.
Senaste kommentarer