”Du som är ensam
det här är till dig”
Mer än en fjärdedel av alla vuxna amerikaner lider av ensamhet, nästan hälften av alla vuxna britter känner sig ensamma antingen ofta eller ibland (2016). Den ensamma staden består av ett gäng essäer om ensamhet och konst. Om hur ensamheten påverkar människor, hur vi kan bryta den med hjälp av öppenhet och konstens förmåga att bygga broar mellan människor. Olivia Laing drabbades av ensamhet efter ett kraschat förhållande. Konsten befriade henne från den betungande känslan av att hon var skamligt ensam om sin isolering.
”Jag började inse att ensamheten var en befolkad plats, en stad i sig. Och när du bor i en stad, även en stad som är så noggrant och logiskt planerad som Manhattan, går du vilse i början. Med tiden börjar du utveckla en mental karta, en samling favoritdestinationer och favoritrutter, en labyrint som ingen annan någonsin kan kopiera eller återskapa.”
Den här fantastiska boken är hennes karta över ensamheten. Här behandlas konsthistoria och konstteori. Hon skriver om en bunt alienerade individer som kanaliserade sin smärtsamma ensamhet genom främst bildkonsten. Edward Hopper, Andy Warhol, Valeri Solana, David Wojnarowicz, Henry Darger med flera. Dessa var blyga enstöringar, isolerade på grund av sitt förflutna, hade nedsatt talförmåga, missförstods, var homosexuella och/eller queer, drabbades av AIDS.
Hon analyserar ganska många filmer och verk som jag (tyvärr) inte har sett, somliga kan man dock se via förlagets hemsida. Jag får googla mycket. De jag känner till sedan tidigare intresserar mig mest, men det är förstås också roligt att göra sig nya bekantskaper.
Laing skriver otroligt varmt och vackert. Hon visar sig sårbar och öppnar sig för läsaren med stor generositet. Jag uppskattar att hon väljer att placera sig utanför de binära könskategorierna. Hon analyserar verk och personer med skärpa, respekt och försiktighet. Man kan tänka sig att Kankimäki med sin Kvinnor jag tänker på om natten har inspirerats av Laing.
”Så mycket av ensamhetens våndor beror på hemlighetsmakerier, på en känsla av att sårbarheten måste gömmas, att pinsamheter ska stoppas undan, att ärr måste döljas som om de var rent av motbjudande. Men varför måste allt detta gömmas undan? Vad är det som är så pinsamt med saknad, med åtrå, med att inte vara belåten, med att känna sig ledsen? Varifrån kommer det där behovet att hela tiden vara på topp, eller att vara bekvämt innesluten i en tvåsamhet, att rikta sig inåt, bort från den yttre världen?
Jag fastnar för texten om Henry Darger som dömdes ut som psykiskt sjuk och pedofil på grund av sina verk. Hade han varit gift, rik, utbildad eller kvinna hade han förmodligen sluppit den stämpeln. Hemskt och sorgligt att bli dömd på fel premisser.
Jag hyser ambivalenta känslor för Andy Warhole, men när Laing skriver om honom får jag inte nog. Jag googlar som besatt och tittar på klipp när han under en intervju vägrar att tala. Att han kunde uthärda offentligheten bakom sina stora glasögon och peruken på sniskan är bevis på hur människans komplexitet trotsar alla gränser.
Hon skriver också om hur digitaliseringen och det virtuella livet förhåller sig till ensamhet. Sociala svårigheter och dålig självkänsla försvårar möjligheter till närhet. Via skärmen och kändisskap tror man kanske att man kan få kärlek utan att ta risker. Människors längtan efter kontakt och uppmärksamhet samt rädsla för intimitet och att bli avvisade förklarar varför internets sociala funktioner växt med stormsteg. För att kunna uppnå närhet krävs självkänsla. Hon kopplar ihop beröringsskräcken som uppstod under 80-talet på grund av AIDS med digitaliseringens framfart. Att den ena fasen lockade fram den andra.
Nu vill man ju inte vara könsfascist här, efter att ha varit i Laings vänliga icke-kategoriserande värld, men jag måste ända framhålla att jag saknar kvinnor i samlingen konstnärer hon valt.
Senaste kommentarer