Här var det då sannerligen pang på rödbetan! Bara precis efter att ha vänt det första bladet är gruppsexet igång. Strax därefter kommer könssjukdomen. Aborten kommer först mot slutet.
Den här självbiografin sägs vara det mest explicita om sex som skrivits av en kvinna. Författaren var 56 år när boken publicerades 2002. Det var svårt att komma igenom dessa 220 sidor, det hade varit omöjligt om författaren varit ung.
Det finns ingen hejd på vad Catherine varit med om, i sin jakt på den sexuella graalen. Med en lätt road och osentimental ton radar hon upp sina knapplösa knull. Det handlar om gruppsex med 150 personer, exkrementer, fantasier om tidelag, samlag som genomförs under medvetslöshet eller efter övertalningar gärna bland sopor och smuts. Det är en realistisk skildring helt utan försköningar av kroppar och dess vätskor. Mest är det upprepningar av hur hon spetsas, penetreras, träs på av diverse stakar som en uppträdd handske eller omruskad som en putstrasa. Eggande läsning är det inte.
På en muntlig tenta i genusvetenskap fick jag uppdraget att representera en sexpositiv hållning. Det var lika komiskt som det var absurt. Alla mina argument var bara precis omvända mina egna övertygelser.
Syftet med att följa med Catherine mellan olika samlagsställningar är förhoppningen om att kunna förstå den sexpositive. Men det visar sig vara svårt. Hon är verbalt hämmad, känner sig tryggare naken än med kläder på. Kvinnor gör henne obekväm och hon är ingen anhängare av den feministiska rörelsen. (Hon är givetvis negativ till metoo, hon säger 2018 att hon förlåter män att de inte kan hindra sina primitiva impulser.) Hon vill vara ensam kvinna med många män. Efter 15 år som sexuellt aktiv förstår hon att syftet med sex inte bara är att hon ska bli sedd och bekräftad för att hon är en duktig älskarinna, utan att även hon ska njuta. Hon beskriver sitt unga jag som bortkommen, oförmögen att tjäna pengar, osnygg, ibland svartsjuk. En gammal man tafsade på henne när hon var sju år, men det ser hon som positivt. Männen är inte sällan äldre, smutsiga, fula och feta. Att inte säga nej till någon eller något är hennes sätt att vara fördomsfri, att uppnå frihet, att vidga rummet. Hon försöker bli av med sin egen blick på sig själv via de andras blick. Hon njuter, skriver hon. Fast mest njuter hon av att tillfredsställa sig själv. Om hon hade förespråkat en njutningen filosofi med målet att känna inte tänka, kunde jag kanske begripit något. Men hon tycks sträva efter att stänga av och vara likgiltig inför vad som sker med hennes kropp.
”Om jag inombords utlöser njutningens löpande band kan kroppen mycket väl utstå lite obehag, det är inte tillräckligt för att stoppa bandet. Med andra ord, obehaget når inte fram till medvetandet förrän i efterhand, när njutningen redan tycks vara uppnådd, och i efterhand struntar man i obehaget, man glömmer det fortare än det gör sig påmint. Hur ska man annars förklara att samma män under många år förorsakat mig samma ledsamheter utan att jag vare sig beklagat mig eller försökt undvika dem?”
Vad ÄR det här känner jag? Vad vill hon, provocera? Var är känslorna? Boken är motbjudande och jag blir uttråkad. Jag uppfattar henne som självdestruktiv och det sexuella verkar drivet av tvång. Hennes njutning handlar om att vara tillgänglig. Hon vill kunna programmera sin kropp oberoende av psykiska reaktioner för att kunna utsätta sig för allt utan att känna sig utnyttjad.
Varför då? Hon räknar uppenbarligen med att bli utnyttjad. Tänker hon sig att all sexuell verksamhet mellan man och kvinna alltid innebär att kvinnan blir utnyttjad? Kanske är den sexpositives synsätt i själva verket oerhört pessimistisk? Men det går på tvärs med välviljan och intresset Catherine tycks hysa för män och snoppar.
Jag är – om möjligt – ännu mer skeptiskt till den sexpositives argument efter läsningen. Jag tror inte på den lyckliga horan. Jag tycker att det ska vara förbjudet att köpa sex. Samtycke är av största vikt. Jag har med andra ord inte förstått någonting av det författaren skrivit om här.
Senaste kommentarer