Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist

”Mat är kärlek”

Nu kommer jag att skriva alldeles för mycket, men Bröd och mjölk fick igång mig och jag vill inte låta bli. Läs boken först och gärna mina reflektioner efteråt.

Jag är från första meningen ”Mat är kärlek” idel öra, snart hypnotiserad. Det är något verkligt speciellt med belletristen Karolina Ramqvist. Hennes stil är professionell och samtidigt lätt, hon skriver enkelt om det svåra, känslosamt utan att det blir krystat eller kladdigt och otroligt sugande. Jag vill både sluka boken och konsumera den långsamt i små ransoner – så att säga äta kakan och ha den kvar.

Bröd och mjölk är till stor del en naivistisk och suggestiv skildring. Stämningen är söt och varm som drickchoklad, den kan också brännas. Det vilar en hotfullhet över texten. Kommer gröten att koka över, fingrarna bränna sig på bullplåten eller mandarinkärnorna fastna i halsen?

Vi följer fyra generationers kvinnor via berättarjaget. Hon delar många likheter med författaren. Det handlar om mat, moderskap, samhälle, tidsmarkörer, psyket och ensamhet. Mormor som varit med under krigsåren ser tillgången till mat som en lyx, matos är något positivt. Mamman är den första generationen som kan göra egen karriär och slippa laga mat, mikrovågsugnen har gjort entré. Hon ser mat som representation för kultur och klass. Jaget växer upp på lättprodukternas tid med ena foten i mammas matelitism och andra i mormors frikostiga matvanor. Hennes egen dotter föredrar McDonalds.

Det här är den första (och BÄSTA) av alla oräkneliga böcker jag läst om ätstörningar som fokuserar maten framför kroppen. Här nämns inte vågen eller måttbandet en enda gång. Så kallad hetsätningsstörning handlar mer om ett beroende och ett missbruk än om hur kroppen ser ut. Att äta påminner om att berusa sig det vill säga lämna överjaget för en stund. Att äta mat är också att leva, att ta för sig av livet, att vara i nuet, att vända sig inåt mot sensationerna, att få en sinnesförändrande upplevelse, en källa till tröst och trygghet, att göra minnen och känslor påtagliga. Hela tiden fortsätter vi framåt, det är det enda som går, men att äta är att stanna tiden för en stund. En tom, ensam och otrygg människa som jaget i boken mår tillfälligt bättre av att äta. Den förtärande ensamheten ger henne känslan av att hon håller på att försvinna. Att då äta, hålla i något, tugga på något, svälja det och känna det landa i magen är konkret och avleder från känslan av tomhet. Jaget gör maten till en sorts materiell representation av grunden för hela sin existens. Mat är ett sätt att hantera allt vad det innebär att finnas till. Är alla matälskare egentligen övergivna barn, frågar hon sig?

”Jag ville att allt jag tyckte om skulle räcka länge, jag älskade upptagenheten det innebar att äta av det. När jag hade en persika i handen hade jag, precis som mormor, något som tog mig i anspråk helt och hållet. Det var som om allting sattes på paus. Jag behövde inte tänka eller prata, jag behövde inte vara rädd eller längta efter mamma, jag behövde inte göra något eller gå någonstans. Och man skulle inte heller göra något annat medan man åt. Man skulle koncentrera sig på det, eller hur?”

Det här är en epifanisk läsupplevelse, att njuta, tjusas och förföras av. Jag känner så starkt för Karolina att jag gråter en skvätt när hon blir arg på sin dotter som inte vill smaka rispudddingen och när hon får beröm för sin kalops. Att hon bara vågar skriva så öppenhjärtigt och generöst om sin sårbarhet. Bröd och mjölk har allt jag kan önska till och med prutthumor (enorm otippat). Hennes perfekta prosa är både sublim och vardagsnära. När den beskriver mormors mjuka hud, nybakade bullar med iskall mjölk och allt det andra är den så bra att jag själv närmast känner kärleken, konsistenser, dofter och smaker.

”Det var inte möjligt att återskapa en maträtt och få den att smaka som i mitt minne, som den hade gjort i barndomen som nu när jag själv hade ett barn tedde sig så avlägsen fast den inte alls var det, fastän den fortfarande höll mig så stadigt i sitt grepp. Och det var inte möjligt för mig att vara den förälder jag alltid hade tänkt att jag själv skulle bli. Det var inte så lätt som jag trott att det skulle vara, att ge det man ville till sitt barn.”