Barnen ifrån Frostmofjället av Laura Fitinghoff

Det där Frostmofjället har väl många av oss hört talas om, men hur många har läst boken? Första svenska realistiska roman för barn, publicerad 1907, tydligen mycket uppskattad. Den finns också som film från 1945. Men sista tåget från Frostmofjället har gått. Ni har inte missat något.

Jag tror vi får börja med författarens efternamn som verkar märkligt för en kvinna från Sollefteå. Laura Fitinghoff (1848-1908) var dotter till en kyrkoherde (Runsten), gifte sig med en brukspatron och fick sitt adliga efternamn. Patronen spekulerade bort sina slantar och Laura Fitinghoff fick själv försörja sig och dottern Rosa. Det gjorde hon som författare, delvis under pseudonymen Eli Heiki.

Jag tänkte läsa den här gamla klassikern för min dotter men tji fick jag, det visade sig vara ett omöjligt projekt. Den dialektala dialogen är inte för elvaåringar, om jag säger så, inte för 43-åriga gotlänningar heller. För att inte tala om den religiösa och sedelärande förnumstigheten som den här romanen vältrar sig i. Tåget stannar och står stilla i flera omgångar och det känns som att jag aldrig ska komma fram.

Diegesen är busenkel. Det är i slutet av 1860-talet och nödår på Frostmofjället. En syskonskara på sju blir föräldralösa och för att undvika att hamna på fattighuset eller bli bortauktionerade till lägsta pris, beger de sig iväg på en mödosam vandring. Med sig har de geten Gullspira som bidrar med värme och mjölk (och som gett namn åt ett filmpris). Ett efter ett får barnen stanna hos snälla familjer i gårdarna som de passerar.

”Böndernas gamla föräldrar oppe i Norrland kallas ”födorådstagare” eller ”gammelfolk”, när de lämnar från sig gård och jordbruk till sonen och hans hustru. De gamla får sig tillräknat och utmätt, vad de ska ha av mjölk, mjöl, potatis och dylikt. Är inte barnen i den gård de lämnat grannlaga och goda, så har de det svårt, de gamla.”

Som ett historiskt tidsdokument fyller verket en funktion. Svält, hög dödlighet, alkoholism och gudstro är centrala teman. Barnen följer ”bältgubben” (Orion) istället för gps. Fitinghoff behärskar miljöbeskrivningar på ett sätt som imponerar. Lite spännande är det när Magdalena bär tändstickorna som den sista droppen vatten och faktiskt lyckas få till en eld strax innan kölden tar dem. Och ett stort pluspoäng av mig får Fitinghoff när ett av barnen upprepar vad en dräng sagt: ”Ta hit yxfan, så jag får slå i spiksatan i den förbannade stöttingen.” Tänk ändå att i en barnbok från 1907 få läsa så ljuva svordomar, det säger mycket om Laura Fitinghoff, mycket gott.

”Ängarna stod som brudar i skrud av blommande klöver, kamomill, prästkragar, blåklockor, gul spirea. Smultron och åkerbär svällde högröda vid dikesrenarna.”

På ett – för vår tid högst diskret men ändå – tydligt sätt gör hon detta till en feministisk berättelse som vill skildra människor utanför stereotyper om kön och klass. Berättelsen är 100% fri från våp. Väldigt mycket handlar det om pojkars löjeväckande försök att fylla ut den stereotypa mansrollen. När kloka Anna-Stina kommer med såpan flyr pojkarna. Författaren tar strid för religiositet, nykterhet, renlighet, djurrätt och fattiga barns rådighet. Hon skriver också om samerna (”lapparna”) i positiva ordalag.

Men. I övrigt är det här en fullständigt förutsägbar och med mina mått orealistisk och dötrist berättelse med sockersött slut. Karaktärerna är antingen onda eller goda och inte alls som människor är i verkligheten. Geten talar och björnen skäms för att den är ett vilddjur, kanske de sämsta exempel på psykisk antropomorfism jag någonsin läst. Boken predikar åt helvete för mycket och ofta genom den äldsta trettonåringen Ante. Honom vill jag nästan ge en hurring. Men istället lägger jag ner boken och suckar, signalfel igen.