Att älska sin dotter av Hila Blum

”..jag lärde mig älska andras barn, men kärleken till Lea var motsatsen till en inlärningsprocess, den innebar att glömma allt.”

Jag kunde inte instämma mer med berättaren Joela som vittnar om kärleken till sin älskade dotter Lea. Att vi först möter bokjaget när hon står i mörkret på gatan utanför sin vuxna dotters fönster och kikar in i smyg, går nästan förbi mig då jag är upprymd av kärleken till det lilla barnet nytt i världen. Men ganska snart inser jag att det är en psykologisk nagelbitare jag läser. Men aj, Lea oj, vad det bränner!

”Mina barnbarn hade kommit till världen utan att jag blev deras mormor, och hittills hade jag inte berättat det för någon.”

Min hjärna kastar fram förslag på lösningar: Dottern är säkert ett lättkränkt (ensam)barn av vår tid. Tvivelsutan grandios. Nej, mamman är förstås bipolär. Eller vänta, är det pappan som styr i lönn? Den ena vändningen efter den andra lockar mig genom hela verket som också har ett växlande tidsperspektiv. Mammans vansinnigt långa arm som hon lindat flera varv runt dottern som vore hon en spole, lindas upp och närhet blir till avstånd. Men realism och god kännedom om mänskligt beteende, snygga små detaljer i blickar och ordval läser jag om kärlek som blir en tvångströja. Och jag är helt och hållet lycklig när jag gör det.

”..livet är ett enda långt tillfrisknande från barndomen.”

Hila Blum har (förstås!) vunnit priser för sin lågmälda dunderbok som översatts till tjugo språk. En av sakerna jag älskar med Att älska sin dotter – förutom temat som undersöker hur en mor- och dotterrelation kan se ut och var gränserna går – och – att den också handlar om böcker och läsning – är den opålitliga berättaren. Joela har mig i sitt grepp. Läsaren får inget av Leas perspektiv och måste själv filtrera och få bukt med Joelas modus. Själv menar hon givetvis att hon gjort så gott hon kunnat.

”Jag gjorde det för hennes skull, såg ingen annan utväg, därför gjorde jag det. När jag gjorde det var avsikten klar för mig, men nu beklagar jag att jag gjorde det.”

Förutom att njuta av lyckorus blir jag påmind om en jävligt viktig sak. Jag är nämligen som Joela en förälder som är väldigt väldigt kär i avkommorna. Jag måste komma ihåg att mitt jobb som förälder inte i första hand handlar om att bli älskad av mina barn utan att barnen ska älska sig själva. De är sina egna som ska ut i stora vida världen. Jag tänkte stå kvar här så att de kan se tillbaka och upptäcka hur långt de kommit.

”Jag berättar allt jag vet och minns. Men minnet är svagt, ett material som är avsett för konst. Människor formar och målar med minnet, använder sig kreativt av det och därför har jag ibland tänkt att om Lea hade en bror eller syster skulle det vara vår räddning. Men vi var en hel rad av ensamma döttrar, min mamma var min mormors enda barn, jag var min mammas enda barn, i vårt hus var vi de enda vittnena till vårt liv, vår historia delades aldrig upp mellan olika talespersoner och blev heller aldrig motsagd av någon. Vårt minne var allenarådande, vi var ensamma om det, och eftersom vi såg normala ut var det ingen som blev misstänksam.”

Lea är en del av Joela rent bokstavligt – men hon är mer än så väl?