”Om man vet att man inte är värd någonting
är det bara en lek med döden
som kan smickra ens fåfänga”
Det här är en seriebok med text av och om Gabi Beltrán. (Han är serietecknare men har inte tecknat serierna i den här boken, det har Bartolomé Seguí gjort.) I Återvändsgränder, min uppväxt i Palma de Mallorca, får vi ta del av Gabis ungdomsår på 80-talets Mallorca med droger, våld, vapen och kriminalitet. Gabi och hans kompisar var tonåringar som fick klara sig utan kärlek, stöd och tillsyn från vuxenvärlden. De var barnen som gick och la sig utan att någon önskade dem god natt. Många av dessa barn – och vuxna – klarade sig inte.
Fattigdom och misär som blir till psykisk ohälsa och kärlekslöshet. En smärta för stor för att kunna tas om hand av en själv, den måste läggas över på andra. Barnen fick bära och utstå mycket. Smärtan blir som en smittsam sjukdom, ett virus som sprider sig. Hur kan man tackla detta? Gabi söker efter en modersfigur bland kvinnor i prostitution. Han upprepar samma misstag många gånger för att det är bekant. Han hittar en tillflykt i läsningen.
Det här är en oerhört berörande och smärtsam historia som tack och lov har ett lyckligt slut. Det vet vi eftersom Gabi gett ut boken. Slutet i boken fick mig att gråta. Gabi kan uppenbarligen inte bara teckna, han kan skriva också. Bilderna skildrar väl hur flugorna, stanken av urin och cigarettröken kretsar kring Gabi och hans kompisar. Att lukta rent är att lukta tjej.
”När jag var ensam tänkte jag att ingen kunde skada mig. Men man är aldrig helt ensam. Man är alltid med sig själv. Och ingen kan skada en mer än den som vet om ens innersta rädslor.”
Tack till Galago förlag för recensionsexemplaret!
Senaste kommentarer