”Nu får det fan vara nog. Nu måste man beta av puckeln med mejl och tänka ut rätt blandning av bedövning och belöning. Ost på kran, vin på kaka, […] med vitaminer och syrligt kött att de vitaliserar hela själen i en enda lång smekning. Nu måste man rädda pandorna och demokratin. Nu messar man de hemlösa. Nu mår man riktigt dåligt. Nu bokar man kurs i att finna nuet. Nu jävlar ska det bli spikmatta och klangresa, nu jojnar man after worken. Nu ringer man maken och ber honom hämta. Nu svarar han. Nu pratar man med honom, nu försöker man prata med honom, och vabba, flyter det?”
Ja! Panta rei, det flyter! Det här är något helt eget, det liknar inget annat. Jag känner igen andemeningen, pessimismen och misantropin som Daniel Sjölin utvecklade i Underskottet men som gör sig mycket bättre i det här formatet. Det här är en tät och förbannat rolig novell från 2014, som finns på Spotify, här.
Sjölin är bestört över var den moderna västerländska människan har hamnat, hur vi lever, vad vi tänker och vad vi gör – allt för att få byta ”grevé till gruyère”. Vi förstör planeten, vi roffar åt oss av resurserna och så är vi inte ens nöjda utan alla verkar längta någon annanstans. Vi vill egentligen bara gå hem.
Författaren är en av oss det är nog därför han är så stressad och liksom skriker. Med en enorm intensitet och ett lekfullt språk låter Sjölin vardagsrealism möta existentiella frågor i en dystopisk framtidsversion där allt har sålts ut och privatiserats, där de fria valen knäckt oss, där den gröna omställningen gått åt helvete och där den sista ungen är diagnostiserad. Det här är smart samhällskritik som fick mig att skratta högt många gånger. Mitt intresse svalnade dock lite mot slutet.
Kul begrepp för förskola: pysselhades.
Senaste kommentarer