Babetta av Nina Wähä

Vi får med en gång veta att det här är en roman om vänskap, kvinnlig vänskap. Det är Katja som i jag-form och presens berättar för läsaren hur hon ser på sin bästis Lou. De har varit vänner sedan gymnasiet, nu är de trettio plus. Katja upplever sig vara som en spegel för Lou att möta sitt eget perfekta leende i. Lou leder, Katja följer. Huvudroll och biroll. Regissör och skådespelare. Fast utanför vänskapens eget universum är det Lou som är skådespelaren. Katja är akademiker. Lou slog igenom med filmen Babetta för femton år sedan. Nu bor Lou i Frankrike och hon ber sin bästa vän att komma dit. Och Katja kommer, förstås. Som en hund.

Det är oklart huruvida läsaren kan lita på berättaren. Oavsett sanningshalt har Wähä mig i sitt grepp. Det är hett och vitt och obehaglig stämning i lyxvillan på Rivieran. Åh fy fan vad spännande det är inledningsvis. Jag kan inte läsa fort nog för att få veta vad som sker härnäst.

Men snart inser jag att den här relationen kan man knappast kalla vänskaplig, den är så skev att man som läsare inte förstår varför den existerar. Jag tröttnar snabbt på beskrivningarna av Lous utseende som tar stort utrymme. Jag fattar och uppskattar att Wähä vill förmedla att den universella valutan är skönhet, men det blir för mycket. Efter ett tag känns Katjas hållning närmast koketterande i hur hon nedvärderar sig själv och tolkar allt Lou gör med största välvilja. Katja går med jämna mellanrum igenom scenerna i (den fiktiva) filmen Babetta. Dessa små essäer kastar ur mig ur diegesen och jag är inte längre i den heta, vita, obehagliga stämningen utan ligger på soffan och läser en bok.

Vänskap flickor emellan är ett mycket intressant tema. Den kan vara som en kärleksrelation eller som en syskonrelation, av enorm vikt, intim och stark. Tjejerna tränar sina sociala lärdomar på varandra vilket de har nytta av i resten av livet. Vännerna gör kanske allt tillsammans, leker, sover, duschar och går på toaletten, lånar kläder, sminkar och friserar varandras hår, pratar om allt. När flickorna blir kvinnor och ramen runt den egna identiteten sakteligen förtydligas förändras vänskapen, kanske upphör den helt. Katja och Lou fortsätter att umgås precis som Ferrantes Elena och Lila. Att bli ett eget jag och fortfarande stå med en fot i en gammal vänskap kan vara komplicerat.

Det Elena Ferrante gjorde så bra var att påvisa komplexiteten i kvinnlig vänskap som alltså inte bara handlar om att tävla om mäns uppmärksamhet, Wähä är inne på samma spår. Men den vänskapsrelation hon byggt upp och den miljö den verkar i är både klyschig och enkelspårig. Inte älskar jag hennes ungdomliga och liksom wannabecool-språk heller. Hon envisas med att använda engelska uttryck (som jag minns att jag störde mig på också i Testamente). Romanen är lite för lång och upprepande för min smak. Dock kommer en rolig tvist på slutet där vår författare iklär sig rollen som regissör. Jag gillar också kritiken av patriarkatet, klassamhället, filmbranschens orimliga krav på kvinnliga skådespelare och vårt moderna samhälle som genererat Babylonsjukan; den press främst unga människor känner över att förverkliga sig själv, konsumera, betala och etablera sig i livet ekonomiskt.