Morgonstjärnan (#1) av Karl Ove Knausgård

En verkligt stor bok, en nästintill idealisk roman skulle jag vilja påstå. Perfekt språk och gestaltning. Att det bara kan flyta på så lätt! Trots 666(!) sidor känns den alls inte lång, jag är oavbrutet trollbunden. Här behandlas de största av ämnen inbakade i en konkret diskbänksrealistisk form. Just som livet självt.

Det utspelar sig under två heta augustidygn i Norge. Vi möter ett stort antal karaktärer i olika kapitel, ett upplägg jag gillar. Jag har en försmak för att berättaren sammanfaller med protagonisten i förstapersonsperspektiv. Med ett rent och snyggt inifrånperspektiv byggs narrativet fram. Vår förståelse av huvudpersonerna berikas genom att följa de olika karaktärernas blickar på varandra. Märkvärdigt väl matchar stilen karaktären som ändras från kapitel till kapitel.

Det finns en extra nerv i den här roman, som i och för sig inte hade behövts men den stör inte heller. Några ungdomar hittas döda, det hörs konstiga ljud i skogen, djuren beter sig avvikande och en person flyr något. Det är mystiskt och högst oklart vad som händer.

När författaren häller ned sig själv i litteraturen blir läsarens uppfattningar om denne mer avhängiga. Knausgård finns säkert att hitta mellan dessa pärmar men det framträder mer subtilt eftersom karaktärerna är många och av olika kön och åldrar. Det är av godo.

Knausgård vet vad det innebär att leva ett liv med barn vilket lyckligtvis märks i texten. Barnen är inga klyschor, genier eller helt igenom underfundiga. En förälder stannar med elvispen flera gånger för att höra om det sovande småbarnet på övervåningen vaknat.

”Det var aldrig livet som var problemet, det var sättet man såg det på. I alla fall om livet var utan svält eller nöd eller våld.”

Jag älskar att läsa om hur liv förhåller sig till död. Om den tunna vägg som finns däremellan som kan upplevas oändlig. Döden sägs vara irreversibel, men vissa saker dör för oss utan att egentligen inte dö. Barnen som växer upp emepelvis. Religiösa frågeställningar och symboler duggar tätt. Det som antika greker såg som mirakel förklaras idag med vetenskap. Knausgård lyfter fram det som inte går att förklara med ”naturliga orsaker”.

Ett tema som följer alla karaktärer är deras försök att minska den kognitiva dissonansen. Knausgård försöker ringa in medvetandet och allt vad som försiggår där både i medveten och omedveten form. Olika verkligheter, vansinne, rus, dröm, hallucination och psykos. På vad kan man egentligen vara säker? Vad finns utanför det logiskas gräns? Medvetandet för oss människor implicerar att vi kan tänka på att vi kan tänka. Det för oss människor närmare varandra samtidigt som det fjärmar oss från naturen. En personlig reflektion: Jag hade som mål att komma människor närmare tills jag blev ungefär 40 (mitt i livet?). Närmare än så kommer jag nog inte människorna och längre ifrån naturen har jag nog inte varit. Kroppen som ett bihang till anden. Jag har nu som ambition att vända och sträva tillbaka mot kroppen och naturen igen.

Läsningen lärde mig att ”idiot” är grekiska för en enskild människa. Bra att veta. Jag skrattade åt ”nej då, massa” (internt skämt för de som läst boken).

Denna närande måltid avslutas traditionsenligt med en rejäl efterrätt, en filosofisk sådan som fördjupar bokens frågeställningar.

Morgonstjärnan är så välskriven och givande hela tiden, att slutet verkar som en del bland andra och inte som ett mål. Paul Austers New-York-trilogi är värd att nämna som jämförelse. Vissa blir tokiga för att säcken lämnas öppen. Men om resan är tillräckligt nöjsam spelar det ju ingen roll var man hamnar.

Tack till Norstedts för recensionsexemplar.