Hanna råkar få syn på ett kärleksmail som hennes man Mårten skrivit till en annan kvinna. Och där har vi sparkat igång klassikern man-lämnar-en-kvinna-för-en-annan. Äkteskapet är en roman om krisen som otrohet kan orsaka och diskussionen om varför.
Jag gillar idén om att berätta om hur komplext ett parförhållande är. Hur två personer i förhållande till varandra kan hamna i både bekväma och obekväma vanemönster. Att det alltid pågår en polarisering som man liksom måste kämpa emot. Man måste tackla varandras vanor, beteenden, drömmar och förväntningar.
”Hanna tänkte, och sa, att Mårten var Livets Reseledare för henne”.
Vardagliga handlingar och utsagor likt länkar vilka under årens lopp bildar kedjor som ska släpas på. Det som kan tyckas enkelt utifrån, är ofta betydligt mera komplext än att någon av parterna är ett svin som väljer otrohet. En måste ju vara mer undvikande än den andra. En mest slarvig. En bättre på att laga mat och så vidare. Den som har lätt att visa känslor måste ibland försöka vara stoisk. Den som är konflikträdd måste våga säga ifrån. Den som är bra på att prata måste också anstränga sig för att lyssna. Man ska sträva efter balans mellan att prioritera sin egen utveckling och familjens gemensamma mål. Kärleken ska hållas vid liv för att undvika att förhållandet övergår i ett konvenansäktenskap. Man ska kunna kompromissa när man tycker olika. En utmaning som heter duga är det att leva tillsammans med barn under lång tid. Kanske är det så enkelt att människan räcker inte för båda? Antingen är man bra på sitt jobb eller på sina relationer.
Det går ganska långsamt framåt i det här narrativet, en vecka pågår de första hundra sidorna. Parallellt går berättelsen i analepser som börjar med hur det var när Hanna och Mårten träffades för 13 år sedan.
Jag förnimmer en otäck klaustrofobisk känsla eftersom samma ältande av tankar och frågor pågår oavkortat. Men sen blir jag lite uttråkad också. Den hade tjänat på att kortas ner, det blir väl tjatigt. Det här är Björklövs debut vilket kan förklara att hon inte vågar lita på att hon lyckats förmedla den rätta känslan och därför blir övertydlig. Berättaren är extradiegetisk och använder tredjeperson, den är allvetande och följer i huvudsak protagonisten Hanna, men ibland även Mårten. Jag tror det hade blivit mer effektfullt att bara få ta del av Hannas tankar. Som det är nu upplever jag en oklarhet berättartekniskt. Hanna frågar sig ofta vad Martin tänker, ibland får vi ta del av Martins tankar, ibland inte. Vad som är glasklart är att hållningen är ”telling”. Det är lite för många ord för min smak och för lite gestaltning. Onödigt många detaljer. För många upprepningar. Inslagen om reklambranschen, utbrändheten, resor och keramiken känns överflödiga.
Tyvärr griper det aldrig riktigt tag i mig även om jag verkligen uppskattar temat. Avsnitten som skildrar barnet Saras perspektiv är bra, det berör. Klassperspektivet är jätteintressant och hade gärna fått ta mer plats.
Jag tänker att författaren kanske inspirerats av Gulliksen roman med snarlikt namn och framsida. Ett extremt välskrivet boktips på detta tema är Karin Boyes novell Ella gör sig fri.
Tack till Bokfabriken!
Senaste kommentarer