Jag älskar Tove Ditlevsens verk och känner mig därför genast hemmastadd och tillfreds med hennes turkiska motsvarighet. Tezer Özlü (1943–1986) skriver med samma lätthet och känslighet en rak och enkel prosa om tunga ämnen; tvång, övergrepp, psykisk sjukdom, självmordstankar.
Ett namnlöst jag (författaren?) blickar tillbaka på sin uppväxt i den vindlande storstaden Istanbul och sitt liv som kvinna styrd av begär och frihethunger. Politiken, religionen, militärkupperna, nationalismen med mera påverkar henne indirekt, prosan informerar inte om historiska händelser, följer heller inte någon kronologi, utan lägger sig nära jaget och upplevelserna av erotik, rädsla, lycka, våld med mera. Det här är en otroligt känslig liten bok.
Med Barndomens kalla nätter har författaren lyckats skapat ett tryggt rum med högt i tak. Här kan läsaren på ett avslappnat sätt tillgodogöra sig livets sorg- och glädjeämnen. Det är som att normer och dömanden inte kan ta sig in. Jag vet att de finns men när jag läser om hur jaget och hennes kusin gnider sina hårlösa kön mot varandra känns det bara mänskligt. Misantropen i mig tystnar.
”Livet kräver försoning, men också en konfrontation med verkligheten som om den uteblir riskerar att förvandla det vi ser till främmande objekt. Som jordgloben när den rullas in under geografilektionerna. Ingen berättar att livet består av själva dagarna och kvällarna och årstiderna vi nu genomlever. Varje ögonblick är en förberedande läxa. Till vilken nytta?
(Nu lever jag livet som hela tiden sköts fram men ändå skulle komma. Ingen förbereder mig för någonting som helst längre. Jag ser morgonsolens skuggor födas över Bosporens kust, de skäggiga fiskarna med gummistövlar och förkläden […] de beväpnade vakterna utanför banker och de unga meniga. Jag ser dem med mina egna ögon. Vad mer kan jag begära?)”
Barndomens kalla nätter är Özlüs mest kända verk, den utkom 1980 och det gör den än mer märkvärdig. Den är 117 sidor frihet, nu i svensk översättning. Den är lyckan över att vara i livets oupphörliga flöde i textform. Aldrig har jag läst en bok där kärleken till storstaden och människorna där varit större. Det här är feelbad av bästa kvalitet, det är vackert, sorgligt och lämnar mig euforisk.
Senaste kommentarer