”Dränk mig inte” står det på Rávdnás skylt när hon demonstrerar mot fördämningarna som ska ge det moderna Sverige el via vattenkraft men som samtidigt lägger samebyar under vatten. Elin Anna Labba har tidigare skrivit om tvångsförflyttningarna av samer som skedde i början av nittonhundratalet. I debutromanen Far inte till havet gestaltar hon ett annat, lite senare, men lika mörkt kapitel i Sveriges historia som också finns att läsa om i Älven i mig. Far inte till havet är en skönlitterär bok som bygger på människors, främst kvinnors, erfarenheter av olika sorters förtryck.
Huvudpersonerna som vi följer under många år, är syskonen Ánne och Rávdná samt den sistnämndas dotter Ingá, men här har även naturen en egen berättarröst. Jag uppskattar Labbas ekokritiska synsätt och att hon försöker skapa ett rum som inte är tapetserat med antropocentriska idéer, men resultatet blir flummigt. Överlag är tonen i den här berättelsen väl mystisk för min smak. Ibland glittrar texten lika ljuvt som Áhkkás glaciärer; ”värme var något man om morgonen nästan mindes”, folket i Sápmi är ”de tysta protesternas mästare” och sjön är inte en kopp som man kan köpa och sälja, fylla och tömma. Jag känner författarens ilska och sorg över hur svenska staten kolonialiserat, exotifierat och dubbelbestraffat urbefolkningen, och jag berörs av och beundrar engagemanget. Men jag upplever texten väl naturromantisk, sentimental och självhögtidlig. Jag saknar humor, komplexitet, krånglighet och luckor.
Senaste kommentarer